Morgonfred

Morgonstundens gyllene tystnad
De dödas genomskinliga händer som
omringar mig smeker min kind väntar
på mig . . . ska jag lämna dem och gå tillbaka
eller ska jag finnas i deras sällskap?

Tyst ledsenhet, innerlig trötthet och ett beslut som
väntar på att bli pånyttfött . . . ansvarets järnvilja som
finns i kärlekens eld . . . jag skapar mig själv . . .

Svart ros ~

'Du är mitt skepp på havet' sa han

. . . och jag trodde du att du var min vind sa hon men när någon försökte sänka mitt skepp drunknade du innan jag hann nå botten och nu lyfts jag upp till ytan igen jag kan inte bära en till död kropp . . . låt vindarna ta oss vidare du finns i mitt hjärta ~

Reklamerade ord i ett land med många främmande hjärtan

Ur dagboken, publicerad 2009-04-17 - lyssna på en invandrares röst och du ska förstå, om du vill förstå. Tack för språkkonsultationen Peter Matsa från poeter.se




Om du inte talar via ditt hjärtas språk, modersmålet
kommer din röst att ljuda förtvivlans klagosång.
Hesa ljud, orediga, oavslutade tankar och sakta sakta
övergår språket till ett främlingskap, påhängande,
betungande istället för det rena, sanna uttrycksmedlet
för själen.

Som från en föreställning som aldrig började
De vacklande akrobaterna återvänder till
hjärtats djup och från avstånd kan man höra
torgets storstilade klocka, tidens elegi och
för en minuts tid känner du som om livets
ljus har slocknat, men trots det, på torget;
skrattar och leker clowner och mimare
- glömmer bort orättvisorna - livets tjuv.
Jag ger dem min välsignelse.

Klockans takt i hjärtat ekar och någonstans
där i djupet väcks passionen och söker finna
en anledning även om den kan visa sig vara
falsk

Τα παραπονεμένα λόγια της ξενιτιάς

Αν δεν λαλείς την γλώσσα της καρδίας
της αμφιβολίας το παραπονεμένο τραγούδι
θα ηχεί η φωνή σου. Βραχνοί ήχοι, μπερδεμένες,
ατέλειωτες σκέψεις και σιγά σιγά η γλώσσα γίνεται
σαν ξένη, φορτική αντί για την αγνή, αληθινή έκφραση
της ψυχής.

Σαν από μια παράσταση που δεν άρχισε ποτέ
οι ταλαντευόμενοι ακροβάτες επιστρέφουν
στα βάθη της καρδιάς κι από μακριά ακούγεται
το επιβλητικό ρολόι της πλατειάς, το μοιρολόι
του χρόνου και για ένα λεπτό θαρρείς ότι έσβησε
το φως της ζωής μα ακόμα παίζουν και γελούν οι
παλιάτσοι στην πλατεία, λησμονούν τις αδικίες
- τον ληστή της ζωής. Τους δίνω την ευχή μου.

Ο ρυθμός του ρολογιού στην κάρδια αντηχεί
κάπου εκεί στο βάθος ξυπναει πάλι το πάθος
ψάχνει να βρει μια αφορμή κι ας είναι ψεύτικη