Själar dansar med de döda

Den som kan ana vad den vet ska öppna sitt hjärta den som inte vill förstå ska leva i illusionens brinnande lågor och känna smärtan medan den passerar förbi




Jag fanns där, i snöflingornas land och sjöng min favorit sång, som värmde mitt hjärta, 'vandraren har ingenstans att gå när han kommit fram till slutet, det gör ont men jag går ändå du kan alltid vända om' han öppnade sitt hjärtas dörr och kom ut, öppnade sin famn, erbjöd mig en plats under hans axlar, under filten och vi satt nära elden och snön glittrade , observerade hur eldens lågor dansade och Aurora kom över oss, i tystnaden, vi tog emot hennes gåva betraktade mörkrets skönhet, såg hur den obegränsade potentialen gav himmeln sina färger och vi förblev tysta, värmde varandras kroppar, filten bevarade värmen . . . vår värme och i hjärtats trädgård solen kom fram, våren har kommit och blomknoppar brister

Festen tar aldrig slut

Trollen snodde min konfetti
men clownen gav mig ballonger
och en nål

Tomma stolar med vita rosor på
den förbipasserande karnevalen
jag minns en annan dag då färdens
gåvor skänkte mig innerlig glädje

Nu, utanför min dörr, runt omkring
världen, passerar vi varandra, vi
människosläkten och det nedbrända
biblioteket i Alexandria återskapas
spindlarna och internetnissar återbygger
det, google biblioteksprojekt kallas det

aaah nu kommer virvlandes genom fönstret
höstlöven . . . framtiden . . . vi är framtiden
nu

Les passions de l'âme - Τα πάθη της ψυχής

Inuti bortglömda löfte söker jag finna den darrande skräckblandade lusten, själens dallring och jag söker ack vad jag söker finna trons förtvivlan så att jag kan ha förtroende på vad jag vill se, känna, bestyrka riktigheten av. Utan att förplikta mig själv att tro på . . . - min hjärnas illusioner. Den onåbara drömmen är den djuprotade sorgens hopp, den drunknande människans oanvända flytväst och innan tiden hinner kväva de bortglömda önskningars sorgsna klagosång, innan längtan bli som ett bortkastat öre, innan själens dallring blir den trolösa slavens drog, lyssna försiktigt på viskningen och minnas utan motstånd, känn touchen av den bekymmersfria, lekfulla vinden i ditt öra:

- Det är värt att känna att du lever utan att existera. En fågel är kärlekens avlägset hopp, försent, nu flög den iväg! Men! Se! En Eldfluga! Ljuset i mörkret innan den gyllene röda gryningen. Bakom ett berg, under en sten, i oceanens djup eller ännu längre, det finns någonting som väntar på att bli funnet, möjligen vad som är du, men du . . .



Τα πάθη της ψυχής

Μέσα στις ξεχασμένες υποσχέσεις ψάχνω να βρω την τρεμάμενη λαχταρά, το ρίγος της ψυχής και ψάχνω αχ πόσο ψάχνω να βρω την απελπισία της πιστής για να εμπιστευτώ αυτά που θέλω να δω, να νιώσω, να επιβεβαιώσω. Χωρίς να υποχρεώσω τον εαυτό μου να πιστέψει - τις αυταπάτες του μυαλού μου - . . . το άπιαστο όνειρο είναι η ελπίδα της ριζωμένης θλίψης, του πνιγμένου το άπιαστο σωσίβιο και πριν ο χρόνος πνίξει το παραπονεμένο τραγούδι των ξεχασμένων ευχών, πριν η λαχτάρα γίνει σαν μια πεταμένη δεκάρα, πριν το ρίγος της ψυχής γίνει το ναρκωτικό του απίστου δούλου, άκου προσεκτικά τον ψίθυρο, θυμήσου, χωρίς αντίσταση, νιώσε, το άγγιγμα του ανέμελου, χαιδιαρικου ανέμου στο αυτί σου:

- Αξίζει τον κόπο να νιώσεις τι σημαίνει να ζεις χωρίς να υπάρχεις. Ένα πουλί είναι της αγάπης η μακρινή ελπίδα, πάει πέταξε . . . Να! Δες! Μια πυγολαμπίδα! Το φως στο σκοτάδι πριν την κόκκινη, χρυσή αυγή. Πίσω από ένα βουνό, κάτω από μια πέτρα, στα βάθη του ωκεανού και ίσως και πιο πέρα, υπάρχει κάτι που περιμένει να βρεθεί ίσως να είναι αυτό που είσαι εσύ, μα εσύ . . .