Åh du främmande, snöbelysta natt

Inspirerad av Beethoven's moonlight sonata och min Musa.

Sakta närmar sig tiden och den inre kampen blir titanernas eviga drift;

någonstans i världen, det kanske ske något som jag inget vet om. Någons förhoppningar krossas .just nu. eller någons största dröm besannas. Sakta närmar sig tiden och inga ord kan få mig att känna mig närmare dig, du förstod aldrig eller; i sanningens namn; det var vad jag inbillade mig och jag skrattar med min hjärnas nycker och hjärtesorg.

Sakta närmar sig tiden och i tårdränkta minne stenen sakta sjunker ner, når botten, - minnen av oss. Vad om jag kom närmare dig då jag trodde att jag försvann. Sakta närmar sig tiden

flyr bort
från våra hjärtan och själ, stoft och intethet, stanna kvar men . . . - inga ord kan beskriva. Allt återspelas; i mina ord fann du en tom tavla och varje ord gav dig en ny linje och en palett av färger, rött var färgen du valde, ett ord: Tår – du gav mig en bloddroppe ett till ord: Hjärta – du gav mig en taggig ros ett till: Känslostormen – och du förblev tyst, väntade bredvid, tills stormen gått oss förbi och du blev bloddroppen en dallrande droppe som landar tillsammans med rosenbladet faller ner på ett tunt snötäcke.

Sakta närmar sig tiden och jag förväntar mig att du ska hitta vägen ut, ut ur tankelabyrinten, ordens eko, spökviskningar, varför försöker du fånga, vad försöker du fånga? Jag finns inte här, jag finns inte där men jag blundar vilar min kind mot din varma hand, det sista jag vill minnas . . .