Babels torn övergavs men aldrig föll ner

Snabb Dagboks Anteckning. Vad är sanningen?

¤ Lögner lögner lögner - Vadå sunda förväntningar? ~ Man ska inte(offentligt) klia sig i huvudet

Vad ska hända om jag säger att jag saknar honom? Vadå sakna honom? Hur ska jag förklara att jag visste hur det skulle gå till och ville hinna stjäla några stunder från hans tankevärld och sedan då han började känna ärliga, riktiga känslor, ja, då visade han med sin talande tystnad och tiden han tog på sig för att svara tillbaka då visade han till vem han ska förbli lojal, hyser gudomlig respekt och kärlek, dyrkar, trots lögnerna samtidigt som han inte fick – när jag inte gav vad som skulle ge näring och stärka, stimulera hans intresse för ett tag till.

Ja, då. Då stängde han in sig i sig själv, i sina tankars värld, skapade en fiktiv fortsättning och slut från en gammal lögn – gammal beprövad teknik och material, en lögn som jag hade genomskådad från början och hade berättat att jag visste att det var en lögn men nähäpp han använde lögnen som han visste att jag visste att det var en lögn och han verkligen tror att han skapade en värdig avslutning, en upprepning av det förflutna, den ansiktslösa älskarinnan . . .

och tankeexpiriment som sker i de olika verkligheterna som nuddar varandra då och då, men annars ska de inte blandas om de inte tjänar ett syfte och väcker en reaktion som studeras vidare eller lämnas ifred tills vidare. Jag vill inte fånga hans obegränsade potential i min naiva tankebubbla. Nåväl, vad vet jag?

Vad mer ska jag tänka vidare på? Behöver jag tänka vidare? Ska jag berätta vad jag observerade några dagar innan han stängde in sig, i sig själv? Näää . . . man får väl tacka för respekten, han känner sig trygg i sin tankevärld man ska inte rubba hans balanstillstånd men jag ville erbjuda sinnesro och rum att växa i enligt min förståelseförmåga~¤

Men har han förstått att jag ville erbjuda ett nytt alternativ som han inte ens ville erkänna att det är möjligt? Nåja, man ska inte leka med andras obrukade eller vilande hjärndelar. . . allt sker för en anledning och man ska inte bli som Djävulen Eller Godfather som ger något färdigt. ett lovande och lockande nästan ’utan konsekvenser’ erbjudande. Usch och fy då och därför håller man käften om saken, som jag gör just nu:D Nåja. Vad mer?

Min syster sa att jag måste sluta läsa andras hjärnor för att dem till slut kommer bli misstänksamma och avståndstagande, mer försiktiga då jag frågade om hon kunde sätta sitt finger på vad jag behöver jobba med. Häpp, då frågade jag henne, menade du vad jag har berättat om vår moster? Det var bara i rent själsligt självförsvar, det var därför, annars skulle jag inte behöva tänka i dessa tankebanor. Hon sa inget för att hon visste att jag hade rätt. Nåväl . . .



Sanningen är att min syster tänkte på något annat och inte denna specifika händelse som jag syftade på. Men ännu en gång, jag skulle inte behöva tänka i dessa tankebanor om jag inte hade ofrivilligt blivit dragen dit. . . och saken är: att i~n~g~e~n - någonsin - kan - direkt eller indirekt - förhöra mig och/eller få ut/fiska information från mig om jag inte medvetet ger mitt godkännande och frivilligt ger ut informationen. Nåja, nu blev jag abstrakt igen. Det är så det gick till: Min moster ringde mig och klagade. Ja, hon hade rätt men som jag sa till henne, jag använder inte telefonen, jag behöver vara ifred och det är därför jag inte ringer någon annan, inklusive henne.

Hon visade att hon trodde på mig och vi pratade vidare om livet osv och efter några stunder frågar hon(hon ledde diskussionen till denna punkt)så. Hon frågar mig: hur stor är din telefonräkning? Till exempel, hur mycket kommer du att betala denna månad? Jag betalar blabla bla sa min moster. . . och jag svarade: Som jag har redan förklarat, moster, jag använder inte telefonen, ringer inte och det är därför jag betalar fastavgiften och inget mer. Förstår du nu? Hon sa ja. . . och så var det med det, vi diskuterade vidare och efter några dagar ringde jag henne och allt är bra.


En annan dag . . . hm några dagar i ett annat, tillfälligt sällskap japp dessa dagar väckte frågor och svar men jag fick svaret till slut, vad jag ville få svar på. Det var såhär allt började: *fortsättning följer*

PS. Men jag ska börja från slutet. Han ville gå tidigare än föväntat och behövde övertyga en tjej, jag satt bredvid och lyssnade medan hon försökte klura ut om han talade sanningen, jag vände bort min blick och lyssnade och samtidigt som hon sa: Du ljuger utropade jag småroat och en aning nedlåtande: Faan du kan inte ljuga :DDD haha jag ska skriva vidare om det här för att det är mycket mer än så.DS

Vem hindrar dig?

Varför skrivs poesin i min kropp först?
Varför ska varje ord vara en kroppslig reaktion?
Varför kan själen inte få vara ifred?

Låt mig få växa bortom minnenas fängelse
mina muskler(?)
Låt mig få vara ifred, låt mig fantisera vidare

vad verkligheten är. Ingenting annat finns ändå. (?)Allt är bara en lögn, en patetisk lögn(?) likt tidens parasiter som äter upp min hud, hudlös ska jag vara stunden jag dör(?)men ju äldre jag blir desto mer hårhudad blir jag.(?) Kommer jag dö någon gång? Odödlig mina själsliga ärr mig gör är min vrede lika stark och oändlig likt smärtans odödlighet? Nej.Obefintlig är min vrede, ofödd är själens mördaren.

Onormalitetens undran . . . varje frågetecken motsvarar alla dessa stunder jag inte fick vara fri och jag ska aldrig förslava någons vilja med mina svar. Jag har inga svar, min verklighet är uppbyggd på frågor och med varje fråga återlämnar jag min själ till tomheten. Det finns inga gränser förutom dem jag sätter själv och bortom mina gränser finns njutningen att få, förbjudna frukter som jag aldrig smakar på, som skulle kunna ge mig meningen med livet. Ruttna frukter på marken står, jag tittat på dem och tror - att kanske – ja, kanske, gjorde jag rätt. Motbjudande frukter, någon annans inre smärta som förvandlades till begär. Som gav en anledning att vakna på morgonen och mana till besinning men inte till efterföljd. Jag är ingens efterföljare jag vill bara bli vad som fattas . . . varför? Varför? Varför? Jag vill inte veta, jag vill inte söka. Sinnesnärvaro. Självbehärskning. Livslust. Dessa är mina frukter. Jag vägrar smaka på dem igen. Vilken idiot jag är!

När jag dör, vad vill jag komma ihåg medan jag dör? Tomhetens euforiska känslolöshet, bortom begären. Den sanna kärleken. Om jag är en storm vart tog mina blixtrar vägen? Gråa moln och ökenvärme. Skorpionen sitter på visdomens fuktiga, slippriga sten och från skorpionens sting vajar fjärilsvingen i vinden . . .

What is your melody in this space and time?

talking to myself . . . diary entry

Sometimes I let time slide Sometimes it passes me by Some times it looks straight in to my eyes and I get a glint of my life as if the clock never was ticking along with the beat of my heart; the perception of time is so different I recall one day, in the university's auditorium, it was during a psychology lecture.

The experiment was to count a minute inside our heads without looking at the clock, sixty seconds and when we stopped counting we would raise our hand, inform the rest of us that 60 seconds had passed us by, the professor would count as well and a student would keep the time, tell us if we were right or wrong according to the predestined time rhythm, no music can exist other that in time an end and a beginning and the precious intervals, the speed or the lack of movement but still . . . anyway.

Most of the students raised their hand at the same second some hesitant ones raised their hand after a second although they didn't felt that 60 seconds had passed us by, well isn't that a minor mirroring of our society? I took me a split second or two; I have left the culture of anxiety and counted in a way that felt harmonious, in synch with me. I raised my hand when it was time and later on the professor mentioned that some cultures had their own perception of time.

Oh well I understood. I was happy for that, the fact that I do not belong in the world of many depended wills. It is what it is. What is the sound of eternity if not the sound withdrawal? Oh well I do not know.

Right now happiness feels like a game of golf. First of all - find and learn how to use and what to expect from your tools - calculate the distance feel the wind but do watch the weather forecast that is probably false but you‘ve got to hope for the best and you ‘ve got the map, no surprises there anyway find a way to target your will and feel the thrill while you aim for the hole while you hold your breath ready to scream and jump up and down: Hole in One!!! Ho ho Ho! The invisible eagle and if not try once again this time it is a visible eagle. Take your chance and if not hey time to become abstract try to capture the birdie and if not what the heck aim for a par, par that means couple in Swedish and then, if you still miss the hole don't frown try once again and file for a divorce or two or aim for a bogey and if not you can also dance boogie woogie but if you still want to, keep trying otherwise you will not able to move on Or skip the darn hole!

After silence

I was so preoccupied with my thoughts that I could only listen to them while falling asleep . . .

Beyond the survival instinct

I hurt myself today to see if I still believe
I focused on the pain the only thing that is unreal
I tried to kill the fears but I am numb I cannot feel
What have I become everything I know
about the unknown is the only thing that is real
that stays the same: It’s all in my head and I cannot repay my dues everyone I know stays in the same place inside themselves and if I could start over would I still choose to become what I am a memory that slowly fades away ~ in the mind of those that touched me or have being touched by me. I will never let you down I focused on the pain and if I could start again I would be as silent as I am right now . . . and you could have it all and I could have . . .

Smile a carefree smile, allow me to see*click*

Sometimes when I listen to the dark silence within me I smirk but feel fine when I remember that I lost my time chasing dandelion seeds in the wind and when it start raining Raindrops caressed my lips while the dandelion seeds found a place to call home Under a oak tree I found my refuge and I had nothing more to do than to breath in and smell the wet earth Could I smell the rain back then? No but I could feel it feel the rain inside me trapped in a cloud A dark cloud the dark silence within me. Life moves on and behind that dark cloud within me the Sun still shines - as always -