I assume that I can dream about reality's future Therefore I continue to believe that I have the right to exist beyond the given limitations of reality´s past. NSW
Photo: A kinebar is a gold bar which contains a hologram to prove its authenticity.(wiki)Photo copyright: File Upload Bot (Magnus Manske)More info about kinebar can be found here: http://en.wikipedia.org/wiki/Kinebar
- Golden fields -
Wind draft, a fallen hat. . .
Scarecrows, are what their karma allows them to be.
The guardians of the golden fields.
A knife, a glittering but dead, one out of many mother of pearl, rolled down quietly in the hot sand, next to your little toe
the violated, black-lipped pearl oyster is in your palm, under the eyes of the sun.
Caught in the net of your thoughts useless be-cause you weren’t being present unseen enough, present enough to keep unveiling breathing in the truth,
One day I will find the life I ’ve been given One day I ‘ll love and laugh as if I forgotten
One night, one of those nights I will dream that I am sleeping and not slipping away the second night I will dream and be free and when I wake up I will not feel the burden of the uncried tears
that feel like the water drop that is called the ocean of the oceans but what is the notion in all these?
I do not know. I keep waking up every day like today and wonder:
- Whose tears do I carry like two sacks of heavy winds underneath my cheek bones?
I have cried my tears . . . my tears are dead.
Who’s the owner of those uncried tears that just burden my eyes? Will you cry for me? Please do . . . and I will listen carefully to every fallen tear, to every ghost- tear maybe it is your tears, maybe you are the owner of those uncried tears I carry with me every morning and every night I forget, live inside my own body, until I wake up and open my eyes? Come and take back your tears if
Even if I kissed him before I really really missed him would he then stay a while longer or promise to come back? Would the soft intensity of his touch feel the same?
Evermore will he be a part of me in every letter of the alphabet and inside every feeling that I experience and those who know how to listen will understand the same but it doesn’t matter if they know that is why my very first thought is the ticket to freedom(his or mine? I do not know . . .) and he doesn’t have to know that thought because what holds together our common invisible reality is the very answer of the unspoken question: Does it matter if it is that way?
Will I? I will paint with my words a story and send it into the mechanical universe of the human mind(people call it the internet) trying to reach you but will you search for me? It comes in waves and it is always something new some call it “the”reason I call it a keyword, like a trembling leaf from the tech tree
Nattkylan och dörren är stängd men ingen väntar i min säng
Vad borde jag sakna och mig själv ännu en gång försaka?
Jag minns en gång då jag blev van vid en annan kropps värme i min säng jag minns också den mjuka omslutande beröringen fingrar och armen runt min midja den tysta omfamningen och vårens nyblommade liljor i mina andetag och fukten i ängen efter vårregnets tystnad . . .
Nattkylan och dörren var stängd då med men jag kände bara solens värme i mitt hjärta och allt var som en evig sång
Men en dag togs allt tillbaks och jag jag saknade honom då men ändå inte bara för några dagar kände jag denna hjärterivande ensamhet och sen allt återgick till det normala, som alltid
men ändå inte, för att det var en gång . . .
men jag hade inget som behövdes ersättas och jag känner mig inte som utestängd i kylan
Once upon a time they flew peacefully through the skies of Taru
Dazzling Samu send them to Sanikstan to guard the golden child
On their way to the Golden mountain of Savious - Menti they had to fly through the red sea where the white dragon(Venous) fought the serpent.
The bloodbath turned the red sea to black and Venous blood drops transformed into stars
Sanou the purple dragon healed the white dragon Venous and took him into the center of Gaia where a winged lady filled them with her love and strength and send them to the guardian of the golden mountain Savious.
They went into the golden spiral and at the exit they became angels and then took the golden child in their arms and flew back to the black sea with the stars(white dragons blood drops).
The child kissed a star and with the speed of light Amore appeared, he smiled gently and gave the child a pink rose when the child touched the rose a butterfly appeared and landed on the hand of the child.
The end of the dragons era became the beginning of the Golden synagogue but the butterfly still flies through the skies of Taru, where time has no meaning because everything is as it supposed to be...
Sizzling fire oh sizzling fire will you allow this butterfly to pass through you? - Oh? I see . . . I will go ahead and ask the wind:)
HA HA HA! the mighty laughter of the echoing wind forced the flapping of the butterfly's wings to become more intense . I took a deep breath and gathered my strength: O you mighty giglish ticklish wind you ‘ve witnessed yourself what the fire answered. Will you please allow the butterfly to fly through the fire?
Yes, I heard what the fire implied and I can grant you your wish said the mighty wind with pain in his voice but ask her he continued why she dies out every time I leave her?
Uuuf this is getting more than serious (I thought to myself) can't they just let the poor butterfly pass through the fire? I can as well help the butterfly but I will have to kill the fire because I am water . . . and while I was listening to myself I felt how the atmosphere changed, I felt the strong magnetism and in the twinkling of
an eye and without further ado the Fire and the Wind became as One and transformed to the dragon of fire then the Dragon of fire said to me: One of us will die if we separate and that is why we are going to make the butterfly immune to the fire - to us - and the Dragon of fire blew a kiss to the butterfly and the butterfly came to be the soul of the birds of fire, the legendary phoenix. *to be continued*
Tusen känslor bemästrar jag samtidigt Tusen ord gömmer jag under sängen Av tusen okyssta kyssar fylls mina drömmar av Och ännu vägrar jag att bli en lust – knarkare och i sömnen dreglandes pussar jag min kudde men ingen ser mig . . .
I don’t need it anymore and do I have to start seeking for other people that are seeking others for various reasons? No, I do not have to. Those are discoveries that I don’t want to be making or faking. When the time is right I will go out and search for the future builders and together find ways to improve our future by our everyday actions. That is it, I do not need to hug my pillow and I didn’t know that I don’t need to hug my pillow anymore until yesterday night when I signed an email and instead of writing my bed is calling my name I wrote my pillow is waiting to be hugged but while sending the email I realized that I do not hug my pillow anymore. As it is right now I am fine with that fact. I do not hug my pillow every night, I do not need that . . . I don't need to return to my "Isle of Inisfree"
Repeating the past is a luxury many of us cannot afford but still . . . luxury is not a status quo but a state of mind Your state of mind. Can society afford you or can you afford society’s overdue bills?
Everything changes while the notion of aesthetic perfection is the ruler of movement ruler of future decisions that affect the decision-making process of ¤T¤o¤-d¤a¤y
– until the concept of perfection dies out - our souls will keep starving and the non-existent future will still be our nourishment of choice. . .
A notorious opportunist doesn't know the smell of the game of invisible first impressions like hungry hyenas they seek to quench their never ending hunger with meat crumbs while the cage door closes behind them . . . and they are still, unaware And eagerly, with their bone-crushing teeth bite each other’s tail in order to avoid competition . . .
It is the lights of the city Those guiding lights that lured me to stop counting
my steps forget my breaths It is the lights in the heart of the city that silently lured me to forget the beauty of the glittering stars why did I forgot the art of counting the stars?
Dead stars . . . but nevertheless Inside my house my will is trapped inside the gloom of the artificial light while the flickering blue window lamp distracts me now and then and sometimes the sight of the moon outside my window captures my attention
for a second or two.
Inside the lights of the city human wills are trapped still chasing the dream that is already – real - inside the darkness of their longing soul Did they also forget how to count the dead stars Alas they want to become stars be remembered . . . it is Earth Hour 2010 and the voice of the people silently makes history, I was there as well writing those words to you under the flickering flame
I didn’t go out, I didn’t count the stars but I heard the raindrops song and forgot my worries start believing in a better future felt connected with the rest of the world while I was offline . . .
Nu finns vi i varandras hjärta som förr och jakten har börjat men jag ska inte ens säga ”happy hunting”för att vi båda vet hur jakten ska sluta. Jag tror att jag kan älska honom, känna den sanna kärleken, för att jag inte har några som helst förväntningar.
Att få dagligen bli uppmärksammad, medveten om hans närvaro och dagliga sinnestillstånd räcker för mig. Han ska ”stoppa mig i frysen”tills jag väljer att komma ut och vara nära honom och sen ska livet fortsätta som ovan.
Men det spelar ingen roll, jag är ifred med mig själv. Det är som det är och om någonting förändras, nåja jag har lärt mig att ta allt som det kommer genom att leva i stunden, förvänta ingenting och förvänta allting, ett tveeggat sinnestillstånd men jag är van.
Jag minns då jag pratade men en psykolog och vi båda kom fram till samma slutsats. Mitt liv och mitt sätt att agera har hjälpt mig att utveckla, skärpa mina kreativa förmågor.
Genom den ständiga improvisationen min La Divina Kommedia fortsätter och den fria viljan förstärks. . . om ett år blir jag trettio år gammal . . . jag har skapat en saga i min hjärna, om skorpionen och fisken. Sagan är nästan klar men eftersom jag inte kunde bestämma mig i vilket språk jag skulle skriva sagan har jag använt bildspråket istället, men jag vill inte skriva ner sagan. När tiden är kommen ska jag skriva ner sagan. Tidsbristens känsla fördunklar ens svältande förstånd och beslutförmågan. Jag har tid. Tiden är min vän och jag lever i tidens famn tills vidare. ” Jag stod i mitten av min levnads bana då i en nermörk skog jag mig befann, där ej mer väg och stig jag kunde ana.
Ej vet jag längre hur jag skildra kan en skog så full av grymheten och nöden; vid minnet än mig skräcken slår i bann.
Den ödslig var som tomheten, som döden - men skall jag säga er hur tröst jag fann, så må jag måla färdens alla öden.
Ur Divina Commedia, Första sången, vers 1-9 övers. Åke Ohlmarks”
Jag kan älska honom som jag vill och kan och han kan känna min kärlek, på riktigt. Jag behöver inte bevis på hans kärlek det räcker med att få känna att han är i kontakt med och talar från sin innersta själ och dess smäktande djup. Det är världens bästa gåva. Han sa att han inte kunde kasta mig ut från sitt hjärta och inte ville det heller. Han var ärlig. Snart blir det tolv igen . . . och trots att jag inte vet varför kan jag förstå hans smärta utan att han berättar något . . . det är en del av den oförklarliga magin mellan oss två . . . det är som det är . . . haha ja just det, det glömde jag hihi. Så, vi kommunicerade; efter nästan tre månader och i början kallade han mig för lilla flicka och sen blev jag en flicka och sen tilltalade han mig med mitt namn och inatt blev jag en ängel helt plötsligt. Det är vad jag kallar för rapid promotion och sen kan man dra en rövarhistoria . . .
- Va tyst för en stund innan jag vänder mig bort! –
. . . varför känner du inte igen mig ?
Om nätterna den sprakande stjärnhimlen speglar sig i vattnet och ibland då jag öppnar min famn ser jag hoppkräftor som får havet att glöda om natten
Fängslande stumma intentioner väcker huden till liv medan tidens vassa klor lämnar sina blodiga spår.
. . . du känner inte igen mig . . .
Kärlekskartan! Beskåda kärlekskartan och innan jag vaknar mig själv med ett ryck ska jag viska ditt namn:
- Är du där?
Jag var aldrig här. Är du där? Frågar jag en gång till. Inget svar. Men jag fanns alltid inom dig där inne men du gick vilse medan du följde mina ärrs landskap och återupplevde dina dåtida minnen.
Mina ärr som når djupare än du kan förstå och på min yta dina minnen fick dig att se den bekanta elden.
Hallucinerade du medan du dök djupt in mig? Du slutade lyssna på mig och jag blev tyst och betraktade dig. Du var vacker, vad du än gjorde. I din kamp med mina och dina naturelement och konstgjorda tankeprodukter. Det är därför vi kallas mänskligheten. Nåväl
Du är fortfarande vacker och nu finns jag här. Jag är avståndet mellan dig och mig. Ingenting annat
. . . men du känner inte igen mig längre . . .
Om nätterna den sprakande stjärnhimlen speglar sig i vattnet och ibland sträcker jag ut min hand
PS. Men jag ska börja från slutet. Han ville gå tidigare än förväntat och behövde övertyga en tjej, jag satt bredvid och lyssnade medan hon försökte klura ut om han talade sanningen, jag vände bort min blick och lyssnade och samtidigt som hon sa: Du ljuger utropade jag småroat och en aning nedlåtande: Faan du kan inte ljuga :DDD haha jag ska skriva vidare om det här för att det är mycket mer än så.DS
(fortsättning från Babels torn övergavs men aldrig föll ner)
Om en timme blir det tolv och jag kom ihåg denna unga sympatiska, karismatiska person, i det tillfälliga sällskapet. Mannen som inte visste hur man ljög och var belastad och nedtystat av skuldkänslor, andras förväntningar. Den unga mannen som började inse och känna att livets svåra problem handlade mer än då han kände sig splittrad mellan två val(att spela innebandy eller fotboll). Han levde ett skyddat liv. Men när jag frågade honom om han levde ett skyddat liv sa han nej men efteråt, förstod han, insåg han. Samtidigt som han inte hade förstått sin natur, förmodligen sitt genetiska arv och därför skämdes han för sina instinktiva reaktioner. Jag minns att sista gången vi pratade nämnde han skadeglädjen och jag frågade honom varför han känner sig hjälplös. Han blev överraskad och tyst då* kronologisk korrekt fortsättning följer*
As the trembling of the leaf my soul silently falls into the dark void within me; Remember not, I say to myself as the sound dissolves:
"I ‘ve been kissing poisonous lips I ‘ve been seeking for a shelter, a resting place where the howling winds that rest upon my shoulders will transform into a light welcoming breeze on my cheek Oh and then oh then I could close my eyes and forget the sparkling black diamond hearts that I tenderly held in the palm of my hands Forget the sparkling black diamond hearts that once upon a time pulsated in my hands, forget, forget, forget . . .
Alas what a remark and now what? . . . I seek no savior! I seek no glory! I have no enemies I never leave enemies behind . . . I urge for the sweetness of the clueless nothingness that never left my poisoned blue/purple lips but yet again my eyes remain wide open and I am not dead. Frame by frame time silently passes by and my frozen eyes can mirror thousands and thousands versions of You and the warmth of your discrete flair is just another uncollected forgotten fallen blood drop from my lips. Frame by frame I create what my reality becomes. What have I forgotten? Why are you still here?"
Det är hemskt. Så hemskt så. Jag kan inte tolerera mig själv och därför tiger jag ihjäl mig och försöker släcka den eviga livsgnistan inom mig . . . och hur funkar det då?!
Syntetisk lycka. Hela jag är skapad av syntetisk lycka för att jag har skapat mig själv och därför, just nu, vill jag inte ha något med mig själv att göra och även om vad jag beskriver just nu är hemskt och framkallar så mycket ångest så kan jag inte låta bli med att skratta ihjäl mig och känna idiotins euforiska avspända lycka – testa du också!
. . . och jag skrattar just nu medan vad jag framkallar och skriver ner . . . denna misär som kan kallas för min obefintliga oproduktiva tid, här på jorden medan jag försvagar och sakta dödar mina hjärnceller – jag måste börja använda min hjärna. Näpp jag har ingen lust för det just nu och . .. Äh! Så:
Jag vill inte prata, jag vill inte höra min röst, jag vill inte sjunga nån jäkla låt! Jag vill inte känna denna berusande eufori då jag sjunger mina favoriter. Jag vill inte träna, använda mina muskler för att själva muskelrörelsen är ett ekstatiskt firande av själva livet i nuets trygga famn!
Jag vill inte interagera med någon för att risken är att vi kommer ha kul och vi kommer skratta tillsammans och till slut ha ett givande samtal! Uuuf! Jag minns då jag pratade med någon och beskrev gårdagens samtal med en annan medmänniska som kallprat. - Kallprat för mig, kallprat med en släng av bitande samhällskritik, han skrattade så mycket så, han tyckte att jag var så rolig och insiktsfull pffft . . . sedan gick jag vidare med min dag och jag skulle inte stanna och prata med honom men han mådde inte så bra och kände sig ensam men jag gick vidare efter en timme eller två.
Efter en vecka eller två en tjej som gick förbi mig, kom ihåg mig och hon sa: Jag kommer ihåg dig och då tänkte jag: Vad bra, åtminstone en av oss kommer ihåg mig. Nåja vi småpratade och jag gick vidare. Sedan, medan jag simmade i bassängen en
annan ung kvinna närmade mig och sa: va vacker du är. Jag tackade samt tänkte: om du vill att jag ska säga samma sak, att du också är vacker och det är du men nä tack det ska jag inte göra och falla i denna hemska tankefälla och jag sa bara hjärtligt tack. Hon ville prata om vädret, vi pratade om vädret och sedan simmade jag vidare. Pffft . . . Jag måste skärpa mig för att vad jag gör får min kropp att uppleva dödsångest . . . sr dt ut som Men hej. Jag skriver om vad som är jag just nu och inte i evigheternas evighet. Jag kommer ta mig ur det här. Jag är en jäkla optimist också :DDD
Knowledge, learning and routines. What you are Wh0 you are and What you can be shall I listen to the gentle whispers in the wind?
Whispers in the wind . . . it is the breath of the leaves held by intertwined trees and so many oh so many sleeping flower seeds and the giggly running waters, come on now
Catch your breath and reflect back the vOid, I ‘ve been watching, observing the midnight sky and it dawned upon me while I slowly moved my fingertips lightly over the gold velour curtains
the Void outside my window, it doesn’t feel so big but instead it becomes the confining room the asphyxiating sorcery as some call it
until I hear my next heartbeat and I return again, back to myself. If I could paint the vOid for you . . . but it doesn’t matter, just let it be.
Jag tar den här kroppen från och i olika platser, skapar ljud, som om jag var en livslevande varelse. Jag öppnar och stänger dörrar, släcker ljus och tänder, jag tar av och på skorna. Jag knyter band och löser upp knutar. Jag börjar och avslutar konversationer utan att undra om meningen med . . .men det känns bra, att se och känna hur andra bryr sig och strävar efter (?) . . . jag tar aldrig mina ärr med mig men jag är deras förvaltare . . . alla platser är saksamma och tidens framåtrörelse är berättarkonstens hemlighet ∞
¤ Lögner lögner lögner - Vadå sunda förväntningar? ~ Man ska inte(offentligt) klia sig i huvudet
Vad ska hända om jag säger att jag saknar honom? Vadå sakna honom? Hur ska jag förklara att jag visste hur det skulle gå till och ville hinna stjäla några stunder från hans tankevärld och sedan då han började känna ärliga, riktiga känslor, ja, då visade han med sin talande tystnad och tiden han tog på sig för att svara tillbaka då visade han till vem han ska förbli lojal, hyser gudomlig respekt och kärlek, dyrkar, trots lögnerna samtidigt som han inte fick – när jag inte gav vad som skulle ge näring och stärka, stimulera hans intresse för ett tag till.
Ja, då. Då stängde han in sig i sig själv, i sina tankars värld, skapade en fiktiv fortsättning och slut från en gammal lögn – gammal beprövad teknik och material, en lögn som jag hade genomskådad från början och hade berättat att jag visste att det var en lögn men nähäpp han använde lögnen som han visste att jag visste att det var en lögn och han verkligen tror att han skapade en värdig avslutning, en upprepning av det förflutna, den ansiktslösa älskarinnan . . .
och tankeexpiriment som sker i de olika verkligheterna som nuddar varandra då och då, men annars ska de inte blandas om de inte tjänar ett syfte och väcker en reaktion som studeras vidare eller lämnas ifred tills vidare. Jag vill inte fånga hans obegränsade potential i min naiva tankebubbla. Nåväl, vad vet jag?
Vad mer ska jag tänka vidare på? Behöver jag tänka vidare? Ska jag berätta vad jag observerade några dagar innan han stängde in sig, i sig själv? Näää . . . man får väl tacka för respekten, han känner sig trygg i sin tankevärld man ska inte rubba hans balanstillstånd men jag ville erbjuda sinnesro och rum att växa i enligt min förståelseförmåga~¤
Men har han förstått att jag ville erbjuda ett nytt alternativ som han inte ens ville erkänna att det är möjligt? Nåja, man ska inte leka med andras obrukade eller vilande hjärndelar. . . allt sker för en anledning och man ska inte bli som Djävulen Eller Godfather som ger något färdigt. ett lovande och lockande nästan ’utan konsekvenser’ erbjudande. Usch och fy då och därför håller man käften om saken, som jag gör just nu:D Nåja. Vad mer?
Min syster sa att jag måste sluta läsa andras hjärnor för att dem till slut kommer bli misstänksamma och avståndstagande, mer försiktiga då jag frågade om hon kunde sätta sitt finger på vad jag behöver jobba med. Häpp, då frågade jag henne, menade du vad jag har berättat om vår moster? Det var bara i rent själsligt självförsvar, det var därför, annars skulle jag inte behöva tänka i dessa tankebanor. Hon sa inget för att hon visste att jag hade rätt. Nåväl . . .
Sanningen är att min syster tänkte på något annat och inte denna specifika händelse som jag syftade på. Men ännu en gång, jag skulle inte behöva tänka i dessa tankebanor om jag inte hade ofrivilligt blivit dragen dit. . . och saken är: att i~n~g~e~n - någonsin - kan - direkt eller indirekt - förhöra mig och/eller få ut/fiska information från mig om jag inte medvetet ger mitt godkännande och frivilligt ger ut informationen. Nåja, nu blev jag abstrakt igen. Det är så det gick till: Min moster ringde mig och klagade. Ja, hon hade rätt men som jag sa till henne, jag använder inte telefonen, jag behöver vara ifred och det är därför jag inte ringer någon annan, inklusive henne.
Hon visade att hon trodde på mig och vi pratade vidare om livet osv och efter några stunder frågar hon(hon ledde diskussionen till denna punkt)så. Hon frågar mig: hur stor är din telefonräkning? Till exempel, hur mycket kommer du att betala denna månad? Jag betalar blabla bla sa min moster. . . och jag svarade: Som jag har redan förklarat, moster, jag använder inte telefonen, ringer inte och det är därför jag betalar fastavgiften och inget mer. Förstår du nu? Hon sa ja. . . och så var det med det, vi diskuterade vidare och efter några dagar ringde jag henne och allt är bra.
En annan dag . . . hm några dagar i ett annat, tillfälligt sällskap japp dessa dagar väckte frågor och svar men jag fick svaret till slut, vad jag ville få svar på. Det var såhär allt började: *fortsättning följer*
PS. Men jag ska börja från slutet. Han ville gå tidigare än föväntat och behövde övertyga en tjej, jag satt bredvid och lyssnade medan hon försökte klura ut om han talade sanningen, jag vände bort min blick och lyssnade och samtidigt som hon sa: Du ljuger utropade jag småroat och en aning nedlåtande: Faan du kan inte ljuga :DDD haha jag ska skriva vidare om det här för att det är mycket mer än så.DS
Varför skrivs poesin i min kropp först? Varför ska varje ord vara en kroppslig reaktion? Varför kan själen inte få vara ifred?
Låt mig få växa bortom minnenas fängelse mina muskler(?) Låt mig få vara ifred, låt mig fantisera vidare
vad verkligheten är. Ingenting annat finns ändå. (?)Allt är bara en lögn, en patetisk lögn(?) likt tidens parasiter som äter upp min hud, hudlös ska jag vara stunden jag dör(?)men ju äldre jag blir desto mer hårhudad blir jag.(?) Kommer jag dö någon gång? Odödlig mina själsliga ärr mig gör är min vrede lika stark och oändlig likt smärtans odödlighet? Nej.Obefintlig är min vrede, ofödd är själens mördaren.
Onormalitetens undran . . . varje frågetecken motsvarar alla dessa stunder jag inte fick vara fri och jag ska aldrig förslava någons vilja med mina svar. Jag har inga svar, min verklighet är uppbyggd på frågor och med varje fråga återlämnar jag min själ till tomheten. Det finns inga gränser förutom dem jag sätter själv och bortom mina gränser finns njutningen att få, förbjudna frukter som jag aldrig smakar på, som skulle kunna ge mig meningen med livet. Ruttna frukter på marken står, jag tittat på dem och tror - att kanske – ja, kanske, gjorde jag rätt. Motbjudande frukter, någon annans inre smärta som förvandlades till begär. Som gav en anledning att vakna på morgonen och mana till besinning men inte till efterföljd. Jag är ingens efterföljare jag vill bara bli vad som fattas . . . varför? Varför? Varför? Jag vill inte veta, jag vill inte söka. Sinnesnärvaro. Självbehärskning. Livslust. Dessa är mina frukter. Jag vägrar smaka på dem igen. Vilken idiot jag är!
När jag dör, vad vill jag komma ihåg medan jag dör? Tomhetens euforiska känslolöshet, bortom begären. Den sanna kärleken. Om jag är en storm vart tog mina blixtrar vägen? Gråa moln och ökenvärme. Skorpionen sitter på visdomens fuktiga, slippriga sten och från skorpionens sting vajar fjärilsvingen i vinden . . .
Sometimes I let time slide Sometimes it passes me by Some times it looks straight in to my eyes and I get a glint of my life as if the clock never was ticking along with the beat of my heart; the perception of time is so different I recall one day, in the university's auditorium, it was during a psychology lecture.
The experiment was to count a minute inside our heads without looking at the clock, sixty seconds and when we stopped counting we would raise our hand, inform the rest of us that 60 seconds had passed us by, the professor would count as well and a student would keep the time, tell us if we were right or wrong according to the predestined time rhythm, no music can exist other that in time an end and a beginning and the precious intervals, the speed or the lack of movement but still . . . anyway.
Most of the students raised their hand at the same second some hesitant ones raised their hand after a second although they didn't felt that 60 seconds had passed us by, well isn't that a minor mirroring of our society? I took me a split second or two; I have left the culture of anxiety and counted in a way that felt harmonious, in synch with me. I raised my hand when it was time and later on the professor mentioned that some cultures had their own perception of time.
Oh well I understood. I was happy for that, the fact that I do not belong in the world of many depended wills. It is what it is. What is the sound of eternity if not the sound withdrawal? Oh well I do not know.
Right now happiness feels like a game of golf. First of all - find and learn how to use and what to expect from your tools - calculate the distance feel the wind but do watch the weather forecast that is probably false but you‘ve got to hope for the best and you ‘ve got the map, no surprises there anyway find a way to target your will and feel the thrill while you aim for the hole while you hold your breath ready to scream and jump up and down: Hole in One!!! Ho ho Ho! The invisible eagle and if not try once again this time it is a visible eagle. Take your chance and if not hey time to become abstract try to capture the birdie and if not what the heck aim for a par, par that means couple in Swedish and then, if you still miss the hole don't frown try once again and file for a divorce or two or aim for a bogey and if not you can also dance boogie woogie but if you still want to, keep trying otherwise you will not able to move on Or skip the darn hole!
I hurt myself today to see if I still believe I focused on the pain the only thing that is unreal I tried to kill the fears but I am numb I cannot feel What have I become everything I know about the unknown is the only thing that is real that stays the same: It’s all in my head and I cannot repay my dues everyone I know stays in the same place inside themselves and if I could start over would I still choose to become what I am a memory that slowly fades away ~ in the mind of those that touched me or have being touched by me. I will never let you down I focused on the pain and if I could start again I would be as silent as I am right now . . . and you could have it all and I could have . . .
Sometimes when I listen to the dark silence within me I smirk but feel fine when I remember that I lost my time chasing dandelion seeds in the wind and when it start raining Raindrops caressed my lips while the dandelion seeds found a place to call home Under a oak tree I found my refuge and I had nothing more to do than to breath in and smell the wet earth Could I smell the rain back then? No but I could feel it feel the rain inside me trapped in a cloud A dark cloud the dark silence within me. Life moves on and behind that dark cloud within me the Sun still shines - as always -
Är jag manipulativ Om jag tar den som lyssnar genom min känslo och kronologisk korrekt tankeresa istället för att sammanfatta händelserna och färga dem med min uppfattningsförmåga?
Nowadays it is totally ok to laugh or cough in your sleeve
My tears are locked behind my eyelids Eyes wide shut and I can hear feel what is in store for me. But for you - Laugh if it makes your day Scream if you want it to stop Lure me or lull me I am not afraid Find a reason to say goodbye and I will go my merry way
. . . and when I am alone I can be silent so very very silent and it feels ok and when I am totally alone words are meaningless without deliberateness So when I write oh yes I do when I write I write to you You empathetic superintelligent perfect creature I am sure you understand and will not make a big deal or fuss about it and of course you can and will probably - I am sure. express the same feelings but with different wording eh anyway you get my drift
and something else . . . once upon a time I thought that poetry – eh you know .and it is pointless to repeat because we both think that we are right. Ain’t that right?
