Vill du ha ett plåster? ( fem timmar i psykakuten)

Skrivet med kärlek – Hav respekt
OBS. Förbered grammatikens inre troll för eventuella misstag. Jag skrev vad som kom från hjärtat. Njut av läsningen.




Sjuksköterskan öppnade dörren. Jag kommer om en stund, sa hon. Okej, sa jag. Hon behövde veta så jag berättade men innan jag hann avsluta sammanfattningen några tårar kom ut, hon blev shockad och utropade: vilken elak människa! Det var hennes reaktion och det respekterade jag. Jag berättade också om vad jag har gjort för att lösa situationen, problemen och mina reaktioner samt berättade lite om mina projekt, vad som väntar på mig efteråt, det gav henne lite lugn och ro.

Pappret var nästan tomt hon skrev ett ord medan jag började berätta och sedan stannade hon upp- Jag såg att hon hade svårt att samla sina tankar och skriva ner vad som behövdes skrivas, hon stirrade på pappret och pennan. Då sa jag till henne, skriv situationsrelaterade ångest, det räcker. Ah vad bra, sa hon och log av lättnad: tänk om alla patienter sa vad jag behövde skriva! Sa hon medan hon skrev ner SITUTATIONSRELATERADE ÅNGEST och log. Det skulle jag också har skrivit, instämde hon.

Du kan vänta i väntrummet, du kommer vänta 2 timmar och ifall något akutfall behöver prioriteras kommer du vänta ännu längre, är det okej?. Japp, ingen fara sa jag, jag kom med den mental föreställning och gick till väntrummet, ingen var där och det kändes så skönt, jag behövde vila. Jag tittade på TV skärmen, Jamies Oliver.

Vad bra det kändes att se någon skapa och fokusera sig på något den älskar, då människan är i sitt bästa.. . jag la mig i soffan och tittade på TV, tiden gick. En annan sjuksköterska kom in, jag satte mig upp, långsamma rörelse, jag var trött. Nej, gå inte upp sa hon medan hon observerade mig och frågade mig: vill du ha en filt? – hon såg att jag frös, mmm tack, sa jag. Hon hämtade filten och jag täckte mig själv, värmde min kropp. Vill du ha kaffe? Frågade hon mig åh vad jag blev glad! Jaaa tack! Socker, mjölk? Frågade hon. Jag ville dricka svart kaffe, som vanligt men jag visste att jag behövde mjölkens och sockrets effekt. Mjölk och socker, tack! Hon kom tillbaka och med omsorg gav mig kaffet. Hjärtligt tack sa jag varsågod sa hon med ett leende, kaffet smakade så gott så, även om det inte var gott kaffe, det var vatten med mjölk och socker och en aning kaffe. Jag gick in i rökrummet, rökte en cigarett och gick tillbaka, under filten, tittade på TV.

Efter en stund en annan kvinna kom in och satt bredvid mig, gå inte upp sa hon, det är okej sa jag, jag ska gå upp och röka en cigarett om en stund eller två. Ska du läggas in? Frågade hon mig. Nej, jag väntar som du. Hon ville prata. Vi pratade. Hon frågade varför jag var där och berättade varför hon var där. Vi pratade lite grann, jag frågade henne en gång till för att få mer specifika detaljer. Medan vi pratade försökte jag jämföra hennes ångest med min, om min ångest var en femma hennes ångest var mellan 1-2 men hon upplevde ångesten som 5. Vi diskuterade, hon nämnde vad andra hade berättat när mina ord påminde om deras. Hon nämnde ångestens objekt, ja sa något som hon inte förstod och gav ett konkret exempel från mitt liv och tog händelserna ett steg vidare, när hon nämnde det igen jag påpekade om ordens sanna mening och vad som händer inom henne när hon generaliserar och jag gav henne några tips för att hantera ångesten.

Hon förstod, tänkte efter, hon blev glad av vårt samtal. Doktorn kom och tog henne, hon vände sig om, tittade mig i ögonen, log, vinkade och böjde lätt sina knän och gick vidare. Jag gick in i rökrummet och rökte en cigarett. Innan jag var klar 4 människor gick in i väntrummet, en av dem försökte komma in i rökrummet men när han såg mig, stannade han utanför dörren, tittade på mig med vidöppna ögon och sedan öppnade sin mun och vidrörde dörrens fönsterruta med sina läppar, en av de tre tog honom tillbaks. Jag förstod att det skulle vara bäst om jag inte satt tillsammans med dem, i samma rum. Medan jag gick någon annanstans hörde jag att deras ursprungsland är Somalia och att han som kom för att få hjälp var en illegal invandrare utan adress, sjuksköterskan försökte fixa problemet. Lite senare sjöng dem sånger från deras land, det var rogivande. Jag hörde dem medan jag la på britsen, på hallen. Men innan jag gick och la mig på britsen jag gick till det andra rökrummet, gänget hade ockuperad rummet och som det såg ut det var bäst om jag inte fanns där.

Medan jag gick till det andra rökrummet hörde jag skrik, en kvinna skrek att hon hade ont och några andra ord och medan sjuksköterska försökte klura ut om hon hade brutit hennes arm eller inte, hon fick inget vettigt svar, gick jag in i rökrummet. Tände en cigarett medan jag lyssnade på hennes skrik, det gör ont skrek hon då och då medan hon tryckte med sin tumme där det gjorde ont. Sjuksköterska tålmodigt lyssnade, jag tänkte bjuda henne på en cigarett, visa mitt paket medan jag knackade på fönsterrutan, välkomna henne in men hon reste sig upp innan jag hann göra något och kom in rökrummet, hon kunde knappt gå upp, hon kom in och kastade sin kropp på bänken och trevade med sina fingrar på askfatet, letade efter en fimp. Nej nej sa jag och la min hand på hennes hand, du kan få en av mig sa jag och gav henne en cigarett men jag såg hur hon spände sina muskler och skakade, tryckte på där det gjorde ont. Jag kan tända din cigarett om du vill, erbjöd jag, hon nickade ja och sa tack.

Jag tände cigaretten och gav den till henne, vi tog några bloss i tystnaden. Jag förflyttade askfatet och sa: kom närmare, hon tvekade, jag visade platsen där hon kunde sitta och att det skulle finnas ett visst avstånd mellan oss, hon evaluerade läget och bestämde sig att komma närmare. Hon skakade och spände sina muskler, tryckte där det gjorde ont. Jag förflyttade mig, gled närmare henne. Det kommer bli bra till slut, sa jag med en rogivande röst tro på mig och la min hand på hennes axel, smekte axeln och lät min handflata vila på hennes skuldra. Jag lyckades för en sekund att se en glimt i hennes ögon, av den del av sig själv jag talade till.

Vet du hur jag kom hit? Sa hon till mig och tittade mig i ögonen hennes pupiller var mindre än nålens huvud, hon hade blå ögon, likt havet. Hur kom du hit? Frågade jag medan jag placerade mina armbågar på mina knän, vände mig lite åt höger, närmare henne och titta henne i ögonen. Polisen tog mig hit sa hon med en ”suspekt blick och röst”. Ja, sa jag, vi ska ta hand om varandra. Det gör ont sa hon medan hon tryckte med hela sin hand där det gjorde ont. Aj, ouch sa jag, tryck inte där det gör ont ajaj och varsamt fick henne att släppa taget. Vet du hur jag slog mig? Frågade hon. Nej, hur slog du dig? Jag slog min arm på stolpen många gånger, med full styrka, jag såg att hon sparkade stolpen med; hon hade förlorad några hudbitar från sina tår samt hade några blåmärken i sina lår och sen polisen tog mig hit sa hon. Det gör så jävla ont sa hon och tryckte med sina fingrar där det gjorde ont. Aj sa ja, nej, tryck inte där, aj, det gör ont, ingen vill ha mer ont, är det inte så frågade jag medan jag försökte få henne att släppa taget, håll hennes hand i min. Mmmm sa hon. Om du vill trycka på något kan du trycka på ditt knä sa ja, så här, visade henne.

Vi rökte vidare hon började spänna sina muskler och skaka. Tänk på solen sa ja, i ett försök att återkalla ett bra minne, tänk när solen skiner. Hon hade ingen känslomässig reaktion men jag såg att hon lyssnade, jag förstod att jag behövde använda ett av kroppens andra sinne: tänk när solen värmer din hud, när solstrålarna går in i huden. Hon reagerade positivt. Slappnade av. Jag vill ha vatten sa hon, kan du hämta lite vatten? Okej sa jag, jag ska be sjuksköterskan att ge dig lite vatten och gick ut. Om min ångest är 20 hennes är 25 eller jag har gått bortom 25 haha, japp man vet aldrig. Jag bad sjuksköterskan att hämta vatten åt henne och återvände i rökrummet, va är vattnet? Undrade hon, sjuksköterskan kommer med det, om en stund eller två, sjuksköterskan kom med vattnet, hon drack lite vatten och la muggen bredvid sig. Min man har lämnat mig sa hon. Jag är ensam. Varför tog det slut? Var det ditt beslut eller hans? Frågade jag, jag vet inte varför sa hon. Han kanske ville gå vidare skapa nya stunder, utforska världen, hon sa ingenting och tände på cigaretten igen. Jag tände en med. Vi satt där i tystnaden, hon började skaka igen och spänna sina muskler, trycka på där det gjorde ont. Aj sa jag och varsamt fick henne att släppa greppet, hon började skaka ännu mer och spänna sina muskler. Vi finns här och nu, här och nu. Bli kvar. Här och nu, du och jag, ingenting annat, känn tryggheten, ingenting annat finns, känn, vad vi skapar du och jag. Slappna av, va i stunden. Här.. . och här, gör så här sa jag medan jag spände mina fingrar och slappnade av, spände och slappande av, hon imiterade mina rörelser, - så bra hon kunde.

Ah vad bra sa jag och tog ett djupt andetag. Kom, låt oss andas tillsammans, ta ett djupt djupt andetag, känn vad skönt det känns sa jag medan jag tog ett djupt andetag och släppte luften ut, genom munnen, aaaah sa jag, hon tog ett kort andetag, lite djupare sa jag medan jag tog ett djupt andetag hon tog ett lite djupare andetag. Stannade still för en stund. Vad snäll du är sa hon, tack tack och med tillförsikt försökte närma mig, smeka mig med sitt pekfinger. Jag blev glad, hon slutade fokusera på sig själv och ville ge tillbaka, jag lät henne göra vad hon ville. Hon varsamt snuddade min arm med hennes pekfinger medan hon tittade mig i ögonen. Denna stund blottades mina ögon, på riktigt som att jag hade ett hav i mina ögon men inga tårar föll ner, hon fick se en glimt av min inre smärta. Hon in – såg och förstod, hon drog sig tillbaka, suckade och sedan la sitt huvud på mina knän, jag smekte henne över håret och vi bara fanns, i stundens tystnad. Efter en stund gick hon upp, jag såg att hon frös, jag gick upp och tog min filt, gav henne min filt, täckte henne med min filt. Tack sa hon, du fryser sa jag.

Hon bestämde sig att gå ut, gå och lägga sig på britsen som fanns utanför rökrummet. Jag tog filten med mig och täckte över henne, hon tog mina händer i sina händer, tack snälla du tack. Vi ska ta hand om varandra sa jag och log medan jag tittade henne i ögonen, vila en stund, jag smekte henne över håret och sa: sov nu, hon blundade för en stund och skräckslagen öppnade sina ögon igen, tryckte på armen, där det gjorde ont och sa: det gör ont!! Så jävla ont! Tryck inte där nu sa jag, och tog sakta bort hennes hand. Jag slog mig sa hon. Mmm, men vet du vad? Vad? Frågade hon. Du slog dig för att du hade jättemycket ont här inne och pekade på hjärtat.

Är det inte sant? Mmm sa hon. Hon lugnade ner sig, stannade under filten, jag erkände hennes smärta. Hur många år har du varit ensam? Hur många år har du isolerat dig? Jag vet svarade jag innan hon frågade mig, din kropp har berättat det för mig, så hur länge har du varit ensam? Fyra år, svarade hon, jag har isolerat mig, vill inte träffa andra människor. Mmmm jag kan förstå. Min man lämnade mig pga. av mitt drickande sa hon, jag förlorade mitt jobb på banken, 20 jävla år bakom en dator, 20 jävla år! Det gör ont!

Mmm jag kan förstå, är det inte därför du dricker? Jobbar du här? Frågade hon mig misstänksamt. Nej sa jag minns du inte? Hon nickade, jag stannade en stund till och gick vidare, jag visst! Jag kan ha ångestdämpande effekt men jag måste lindra min ångest med tänkte jag och la mig på britsen. Efter en stund eller två den sjuksköterskan som gav mig filten kom förbi och med överraskade lekfulla ögon undrade vart tog filten vägen? Jag gav filten till någon annan sa ja. Ska jag hämta en filt? Mmmm sa jag, tack! Jag fick filten, värmde min kropp medan jag hörde kvinnan skrika åt sjuksköterskorna igen:D Men denna gång var det annorlunda, nu skrek hon: När ska jag få den hjälp jag behöver? Va är läkaren?

Det var bra. En sjuksköterska pratade med henne sen blev det tyst. Jag gick till den sjuksköterskan som jag först mötte och frågade henne: Som jag ser det, finns det två nya akutfall, ska jag komma imorgon? - Det är inte så jag prioriterar sa hon, du står på tur. Jag kände mig överraskad, nickade och sa okej, log, tack! Sa ja. Varsågod sa hon och log tillbaka med ett kärleksfullt leende. Jag vill gå hem skrek hon! Släpp mig ut! Nu!!!! och svär lite grann. En sjuksköterska gick till henne för att lugna ner henne. Det blev tyst för en stund tills hon började skrika igen.

Jag vill ut! Släpp mig uuuuut! Jag gick in i rökrummet hon följde efter mig, jag gav henne en tänd cigarett och tände en för mig själv. Jag vill gå uut. Jag vill gå hem! . . . och vad ska du göra hem då? Undrade jag. Vi kom hit för att få den hjälp vi behöver. Sant? Mmm svarade hon men jag vill gå hem och packa mina grejer och kläder. Mmm jag med, sa jag, jag behöver ordna saker och ting, men ett steg i taget. Nu finns vi här för att få hjälp och sen ta det nästa steget. Slappna av sa jag och lutade tillbaka mot väggen, tittade på taket. Hon blev tyst och rökte vidare. Doktorn kom in. Min tur sa jag och vinkade.

Doktorn förstod samhällsproblematiken och föreslog att ta ett steg i taget. Fixa sömnen först. Jag frågade henne om hon tyckte att det var någonting annat med men hon nickandes instämde och sa att det var ren och skär situationsrelaterade ångest. Hon sa: ta hand om dig och la sin hand på min skuldra. Tack sa jag.

Jag gav en cigarett till den kvinnan i rökrummet och sa god natt, hon nickade och sa adjö. Det nya skiftets sjuksköterska öppnade dörren för mig, önskade mig lycka till, ja sa tack och hälsade adjö.