Gnällspiken kom fram

Vill jag älska med någons kropp igen? Jag vet inte . . . ibland, även då man hittar en vacker själ när man berör den, smeker dennes hud, då väcks gamla minnen och då kan man se vad denna har fäst sin uppmärksamhet vid, gav värde till, vad den minns och sina rädslor och då

måste man gå igenom ”en informell samtalsterapi” och prova om och om igen tills det blir rätt och om den är villig att ta sig själv bortom det kända eller ”övertyga” sig själv att verkligen vara i stunden utan den prekonstruerade realiteten.

Eller bara försöka göra det bästa utav situationen och tidens perception ändras och det blir som dålig porr till slut och ahum låt oss prata nu, försöka återförenas, gå tillbaka dit vi var samtidigt som den ibland kan tycka att det var världens bästa samlag. Ja.du. Du var någon annanstans.

. . . och inte bara det! Det värsta är att om man får ha ett samlag av bästa kvalité då måste man ”betala priset” och gifta sig eller bli sambo eller gå med på en fetisch grej som man alltid har sagt nej till pffft nej tack och om man säger nej ah, då går vi tillbaka till dålig porr rekonstruktion ahum viljornas kamp och inte kärlekens förkroppsligande. Jag får väl vänta tills jag blir stor . . .

Ospelade kort

*Öknens gyllene sandkorn
rinner mellan fingrarna*

:

Jag har försovit mig igen

tiden passerar förbi

gör narr av mig.

*handen faller ner
sprider vattenringar
landar mjukt i sanden*

Äh, ännu en spegling
den eviga narren som
vill bli motbevisad. Vila
i intets famn.

Jag fööörrsÖöööker
*ekot återvänder*
jag - förr . . . söker
Ja ja jA jag lyssnar
på mig själv, lyssnar
och undrar: Vad är det
jag söker? Innan jag blev
vad jag aldrig var . . .
jag vet inte, jag vet inte
längre . . .

Dansa du eviga narren
låt bjällrorna klinga
Dansa tills himlarna
öppnar sig Dansa!

A a A aaA”h”!

En gång till och sedan tystnad

Urgamla stenar
Draken blåser i hjärtat
Blå stjärnor tindrar


~

Jag . . . jag . . . Jag vaknade idag . . .

Augusti gav mig en dag till . . . 31 dagar . . .
det är tyst runt omkring, barnens lek
fortsätter på skolgården och jag, vad gör
jag?

Ett djupt andetag – blommor i mina lungor -

Nu ska jag ta mig till sömnens land
där mina drömmar väntar *frusna i tiden*
Nu ska jag bli rörelsen igen ta tiden i min famn
Skapa kärleksfulla stunder, hjälpa mina avkommor
mina drömmar växa och bli verkligheter. Nu så, nu
kan jag vila, återhämta min styrka och titta framåt ~

"Wa habibi"

Alla de som sörjer har upplevt paradisets berusning eller föraning – innan- och sedan kärleksfullt gråter över förlusten, det spillda vinet. Jag föddes med paradiset i mitt hjärta men in i helvetets boning och varje steg jag tog, sökte jag finna platsen

där friheten kunde manifestera sig själv och själen förädlas och varje ord jag sa, varje gång mina läppar mötes försökte jag förvekliga paradiset i mitt hjärta, mörkrets verklighet – inom mig – utan att blunda inför andras självskapta helvete.

Alla spjut och jägarens pil som mitt hjärta tog emot är bara bitterljuva minne och eftersmaken; vad som blir kvar är min outsläckta kärlek till dem och mig själv och smärtan, den djupa sorgen över intentionens verklighet, känslan bakom, deras inre, obotliga smärta.

Vad ska jag minnas och vad ska jag glömma? Inuti mitt hjärta finns det verkligheter som aldrig var mina men som jag tog emot . . . men min verklighet fortfarande är – paradiset i mitt hjärta -

Oxymoron

- “Love, love me” he said
If I am love why do you ask me to love you?
I already do but do you mean that you want
me to love you as you want to be loved? Get
what you want?

The way you make me feel . . . eh;)

I am a ticking bomb baby so
please stand back because if
I come inside you I will explode
and I want to enjoy you and not
start studying your autopsy report

So I will shut up now and you can
keep talking it’s better that
way

Jag vet inte . . .

Längtans känsla, håller mig sällskap
Väntar . . . den andlösa väntan, vill
tro att du kanske tänker på mig just
nu eller kanske känner att jag viskar
värme i ditt hjärta.

Daydreaming

Come with me, she gently whispered
while she rested her chin on his shoulders
took him in her arms; let her fingertips rest
just underneath his belly button. You and I
you know, we can both read the wind ~

He took a deep breath felt the scent
of her skin underneath his skin, closed
his eye and shut off the incoming messages
from the surrounding atmosphere; it was just
him and her breath, the only wind suddenly
his lips felt numb but before he got the time
to react, touch his lips with his finger he felt
the wind, her breath playfully but gently
caressing his lips, his lips immediately
relaxed and he slowly laid back, rested his
head on the wall.

- I wish you where here he said and sighed
while a bird landed on the ledge outside
the window, start pecking at the window
begging for some sunflower seeds. He opened
his eyes and she was not there anymore . . .

A small fragment of a bigger picture

(
Oh you beautiful soul
search inside you
please do
I think
I
lost a piece of my
heart inside you
give it back to me
or keep me safe.
Bye bye for now
I have to fly away
follow the calling
of the wind chimes
¤

*Shapeshifters*

Give me some sugar hun
he said
Sure dude but hey! I am not
the eternal sugar tree . . .
Neither do I want to become
a bee . . .

Originally inspired by a writing friend on poeter.se Anakreon:)
http://www.poeter.se/viewText.php?textId=970604

A good night conversation with myself

It is the silence of the night
that gives me the refuge I seek
It is the moment that my heart
give some space to the world of
my thoughts and I can rest for a
while.

Bring new dreams to life. What
will ignite? I never now. The charm
of not knowing but still believing
everything comes to an end and
bring a new beginning, will I be ready?
Will I be strong enough to start
over again? Of course I can

find the strength. In the weakest
moment before the bittersweet
surrender my faith and lust for
life will always give the strength
that I need.

One step at a time and who knows
what tomorrow might bring? I will
be ready, never stop dreaming because
I believe in the driving force of my dreams.

Let it be, let it slide, whatever happened
tonight, give yourself a chance to travel
it is the journey that helps the mind
to expand and the soul more space
to express it self.

Räcker det?*Jag kan inte se mitt ansikte nu . . . *

Jag frågar inte
be aldrig om någonting

jag kunde tänka mig kunna få

Jag bara beskriver omvärlden
genom mina ögon och via mina
ords sanning. Jag låtsas inte, varje
stund är lika sann som den luft jag
andas, innan den blir kol och ibland. . .

någon hittar diamanter, behåller dem

Jag lockar inte med min törst
Jag är törsten
Jag lockar inte med min längta
Jag är längtan
Jag lockar inte med min saknad
Jag är saknaden
Jag lockar inte med vad jag är
Jag är kärleken

Blommor, döda blommor
tidsbristens grymma avrättning

av skönheten

Bara för att få höra
det porlande skrattet
Bara för att väcka ett
dött hjärta
Sedan
Vända sin blick
och återkräva
vad som inte
väcks
men

smärtar

Varför ska jag be om någonting?
Jag kan ge och försöka återskapa
vad som kom från mina händers
möda och runtomkring mig finns

. . .

Åldersnoja - rysk roulette *spontan skrivelse*

- Hur gammal är du?

Lika gammal som alla de stunder jag hade fel!
- Och hur känns det då?
Aaah varje gång jag har fel firar jag min födelsedag
känner mig lycklig för att jag inte har Gud’s komplex!

Din tur:

- Hur gammal är du?

Lika gammal som alla de stunder jag hade rätt!
- Och hur känns det då?
Aaah varje gång jag har rätt firar jag min födelsedag
känner mig lycklig för att jag inte har Djävulens komplex!


. . . eller tvärtom*hursomhelst*

Vill du ha sinnesfrid? *Att skapa förståelse människor emellan*

Tack för inspirationen Sturedotter
poeter.se/viewText.php?textId=968228

Vem ska berätta om din smärta – som ingen ser?
Vem ska rasa ner världens fördomar – om inte du?
I tystnaden många dör inombords och andra skakar
på sitt huvud, tyck sig vara bättre?

Vem är jag och vem är du?
Vilka är dem som utdelar dom?
Sekretess – början av ondskans förstärkning
(okunskapen)
och de oskyldigas tortyrkammare


Manipulationens och rädslornas rike
- dom . . .

och inte rikedomen

Vill du ha ett plåster? ( fem timmar i psykakuten)

Skrivet med kärlek – Hav respekt
OBS. Förbered grammatikens inre troll för eventuella misstag. Jag skrev vad som kom från hjärtat. Njut av läsningen.




Sjuksköterskan öppnade dörren. Jag kommer om en stund, sa hon. Okej, sa jag. Hon behövde veta så jag berättade men innan jag hann avsluta sammanfattningen några tårar kom ut, hon blev shockad och utropade: vilken elak människa! Det var hennes reaktion och det respekterade jag. Jag berättade också om vad jag har gjort för att lösa situationen, problemen och mina reaktioner samt berättade lite om mina projekt, vad som väntar på mig efteråt, det gav henne lite lugn och ro.

Pappret var nästan tomt hon skrev ett ord medan jag började berätta och sedan stannade hon upp- Jag såg att hon hade svårt att samla sina tankar och skriva ner vad som behövdes skrivas, hon stirrade på pappret och pennan. Då sa jag till henne, skriv situationsrelaterade ångest, det räcker. Ah vad bra, sa hon och log av lättnad: tänk om alla patienter sa vad jag behövde skriva! Sa hon medan hon skrev ner SITUTATIONSRELATERADE ÅNGEST och log. Det skulle jag också har skrivit, instämde hon.

Du kan vänta i väntrummet, du kommer vänta 2 timmar och ifall något akutfall behöver prioriteras kommer du vänta ännu längre, är det okej?. Japp, ingen fara sa jag, jag kom med den mental föreställning och gick till väntrummet, ingen var där och det kändes så skönt, jag behövde vila. Jag tittade på TV skärmen, Jamies Oliver.

Vad bra det kändes att se någon skapa och fokusera sig på något den älskar, då människan är i sitt bästa.. . jag la mig i soffan och tittade på TV, tiden gick. En annan sjuksköterska kom in, jag satte mig upp, långsamma rörelse, jag var trött. Nej, gå inte upp sa hon medan hon observerade mig och frågade mig: vill du ha en filt? – hon såg att jag frös, mmm tack, sa jag. Hon hämtade filten och jag täckte mig själv, värmde min kropp. Vill du ha kaffe? Frågade hon mig åh vad jag blev glad! Jaaa tack! Socker, mjölk? Frågade hon. Jag ville dricka svart kaffe, som vanligt men jag visste att jag behövde mjölkens och sockrets effekt. Mjölk och socker, tack! Hon kom tillbaka och med omsorg gav mig kaffet. Hjärtligt tack sa jag varsågod sa hon med ett leende, kaffet smakade så gott så, även om det inte var gott kaffe, det var vatten med mjölk och socker och en aning kaffe. Jag gick in i rökrummet, rökte en cigarett och gick tillbaka, under filten, tittade på TV.

Efter en stund en annan kvinna kom in och satt bredvid mig, gå inte upp sa hon, det är okej sa jag, jag ska gå upp och röka en cigarett om en stund eller två. Ska du läggas in? Frågade hon mig. Nej, jag väntar som du. Hon ville prata. Vi pratade. Hon frågade varför jag var där och berättade varför hon var där. Vi pratade lite grann, jag frågade henne en gång till för att få mer specifika detaljer. Medan vi pratade försökte jag jämföra hennes ångest med min, om min ångest var en femma hennes ångest var mellan 1-2 men hon upplevde ångesten som 5. Vi diskuterade, hon nämnde vad andra hade berättat när mina ord påminde om deras. Hon nämnde ångestens objekt, ja sa något som hon inte förstod och gav ett konkret exempel från mitt liv och tog händelserna ett steg vidare, när hon nämnde det igen jag påpekade om ordens sanna mening och vad som händer inom henne när hon generaliserar och jag gav henne några tips för att hantera ångesten.

Hon förstod, tänkte efter, hon blev glad av vårt samtal. Doktorn kom och tog henne, hon vände sig om, tittade mig i ögonen, log, vinkade och böjde lätt sina knän och gick vidare. Jag gick in i rökrummet och rökte en cigarett. Innan jag var klar 4 människor gick in i väntrummet, en av dem försökte komma in i rökrummet men när han såg mig, stannade han utanför dörren, tittade på mig med vidöppna ögon och sedan öppnade sin mun och vidrörde dörrens fönsterruta med sina läppar, en av de tre tog honom tillbaks. Jag förstod att det skulle vara bäst om jag inte satt tillsammans med dem, i samma rum. Medan jag gick någon annanstans hörde jag att deras ursprungsland är Somalia och att han som kom för att få hjälp var en illegal invandrare utan adress, sjuksköterskan försökte fixa problemet. Lite senare sjöng dem sånger från deras land, det var rogivande. Jag hörde dem medan jag la på britsen, på hallen. Men innan jag gick och la mig på britsen jag gick till det andra rökrummet, gänget hade ockuperad rummet och som det såg ut det var bäst om jag inte fanns där.

Medan jag gick till det andra rökrummet hörde jag skrik, en kvinna skrek att hon hade ont och några andra ord och medan sjuksköterska försökte klura ut om hon hade brutit hennes arm eller inte, hon fick inget vettigt svar, gick jag in i rökrummet. Tände en cigarett medan jag lyssnade på hennes skrik, det gör ont skrek hon då och då medan hon tryckte med sin tumme där det gjorde ont. Sjuksköterska tålmodigt lyssnade, jag tänkte bjuda henne på en cigarett, visa mitt paket medan jag knackade på fönsterrutan, välkomna henne in men hon reste sig upp innan jag hann göra något och kom in rökrummet, hon kunde knappt gå upp, hon kom in och kastade sin kropp på bänken och trevade med sina fingrar på askfatet, letade efter en fimp. Nej nej sa jag och la min hand på hennes hand, du kan få en av mig sa jag och gav henne en cigarett men jag såg hur hon spände sina muskler och skakade, tryckte på där det gjorde ont. Jag kan tända din cigarett om du vill, erbjöd jag, hon nickade ja och sa tack.

Jag tände cigaretten och gav den till henne, vi tog några bloss i tystnaden. Jag förflyttade askfatet och sa: kom närmare, hon tvekade, jag visade platsen där hon kunde sitta och att det skulle finnas ett visst avstånd mellan oss, hon evaluerade läget och bestämde sig att komma närmare. Hon skakade och spände sina muskler, tryckte där det gjorde ont. Jag förflyttade mig, gled närmare henne. Det kommer bli bra till slut, sa jag med en rogivande röst tro på mig och la min hand på hennes axel, smekte axeln och lät min handflata vila på hennes skuldra. Jag lyckades för en sekund att se en glimt i hennes ögon, av den del av sig själv jag talade till.

Vet du hur jag kom hit? Sa hon till mig och tittade mig i ögonen hennes pupiller var mindre än nålens huvud, hon hade blå ögon, likt havet. Hur kom du hit? Frågade jag medan jag placerade mina armbågar på mina knän, vände mig lite åt höger, närmare henne och titta henne i ögonen. Polisen tog mig hit sa hon med en ”suspekt blick och röst”. Ja, sa jag, vi ska ta hand om varandra. Det gör ont sa hon medan hon tryckte med hela sin hand där det gjorde ont. Aj, ouch sa jag, tryck inte där det gör ont ajaj och varsamt fick henne att släppa taget. Vet du hur jag slog mig? Frågade hon. Nej, hur slog du dig? Jag slog min arm på stolpen många gånger, med full styrka, jag såg att hon sparkade stolpen med; hon hade förlorad några hudbitar från sina tår samt hade några blåmärken i sina lår och sen polisen tog mig hit sa hon. Det gör så jävla ont sa hon och tryckte med sina fingrar där det gjorde ont. Aj sa ja, nej, tryck inte där, aj, det gör ont, ingen vill ha mer ont, är det inte så frågade jag medan jag försökte få henne att släppa taget, håll hennes hand i min. Mmmm sa hon. Om du vill trycka på något kan du trycka på ditt knä sa ja, så här, visade henne.

Vi rökte vidare hon började spänna sina muskler och skaka. Tänk på solen sa ja, i ett försök att återkalla ett bra minne, tänk när solen skiner. Hon hade ingen känslomässig reaktion men jag såg att hon lyssnade, jag förstod att jag behövde använda ett av kroppens andra sinne: tänk när solen värmer din hud, när solstrålarna går in i huden. Hon reagerade positivt. Slappnade av. Jag vill ha vatten sa hon, kan du hämta lite vatten? Okej sa jag, jag ska be sjuksköterskan att ge dig lite vatten och gick ut. Om min ångest är 20 hennes är 25 eller jag har gått bortom 25 haha, japp man vet aldrig. Jag bad sjuksköterskan att hämta vatten åt henne och återvände i rökrummet, va är vattnet? Undrade hon, sjuksköterskan kommer med det, om en stund eller två, sjuksköterskan kom med vattnet, hon drack lite vatten och la muggen bredvid sig. Min man har lämnat mig sa hon. Jag är ensam. Varför tog det slut? Var det ditt beslut eller hans? Frågade jag, jag vet inte varför sa hon. Han kanske ville gå vidare skapa nya stunder, utforska världen, hon sa ingenting och tände på cigaretten igen. Jag tände en med. Vi satt där i tystnaden, hon började skaka igen och spänna sina muskler, trycka på där det gjorde ont. Aj sa jag och varsamt fick henne att släppa greppet, hon började skaka ännu mer och spänna sina muskler. Vi finns här och nu, här och nu. Bli kvar. Här och nu, du och jag, ingenting annat, känn tryggheten, ingenting annat finns, känn, vad vi skapar du och jag. Slappna av, va i stunden. Här.. . och här, gör så här sa jag medan jag spände mina fingrar och slappnade av, spände och slappande av, hon imiterade mina rörelser, - så bra hon kunde.

Ah vad bra sa jag och tog ett djupt andetag. Kom, låt oss andas tillsammans, ta ett djupt djupt andetag, känn vad skönt det känns sa jag medan jag tog ett djupt andetag och släppte luften ut, genom munnen, aaaah sa jag, hon tog ett kort andetag, lite djupare sa jag medan jag tog ett djupt andetag hon tog ett lite djupare andetag. Stannade still för en stund. Vad snäll du är sa hon, tack tack och med tillförsikt försökte närma mig, smeka mig med sitt pekfinger. Jag blev glad, hon slutade fokusera på sig själv och ville ge tillbaka, jag lät henne göra vad hon ville. Hon varsamt snuddade min arm med hennes pekfinger medan hon tittade mig i ögonen. Denna stund blottades mina ögon, på riktigt som att jag hade ett hav i mina ögon men inga tårar föll ner, hon fick se en glimt av min inre smärta. Hon in – såg och förstod, hon drog sig tillbaka, suckade och sedan la sitt huvud på mina knän, jag smekte henne över håret och vi bara fanns, i stundens tystnad. Efter en stund gick hon upp, jag såg att hon frös, jag gick upp och tog min filt, gav henne min filt, täckte henne med min filt. Tack sa hon, du fryser sa jag.

Hon bestämde sig att gå ut, gå och lägga sig på britsen som fanns utanför rökrummet. Jag tog filten med mig och täckte över henne, hon tog mina händer i sina händer, tack snälla du tack. Vi ska ta hand om varandra sa jag och log medan jag tittade henne i ögonen, vila en stund, jag smekte henne över håret och sa: sov nu, hon blundade för en stund och skräckslagen öppnade sina ögon igen, tryckte på armen, där det gjorde ont och sa: det gör ont!! Så jävla ont! Tryck inte där nu sa jag, och tog sakta bort hennes hand. Jag slog mig sa hon. Mmm, men vet du vad? Vad? Frågade hon. Du slog dig för att du hade jättemycket ont här inne och pekade på hjärtat.

Är det inte sant? Mmm sa hon. Hon lugnade ner sig, stannade under filten, jag erkände hennes smärta. Hur många år har du varit ensam? Hur många år har du isolerat dig? Jag vet svarade jag innan hon frågade mig, din kropp har berättat det för mig, så hur länge har du varit ensam? Fyra år, svarade hon, jag har isolerat mig, vill inte träffa andra människor. Mmmm jag kan förstå. Min man lämnade mig pga. av mitt drickande sa hon, jag förlorade mitt jobb på banken, 20 jävla år bakom en dator, 20 jävla år! Det gör ont!

Mmm jag kan förstå, är det inte därför du dricker? Jobbar du här? Frågade hon mig misstänksamt. Nej sa jag minns du inte? Hon nickade, jag stannade en stund till och gick vidare, jag visst! Jag kan ha ångestdämpande effekt men jag måste lindra min ångest med tänkte jag och la mig på britsen. Efter en stund eller två den sjuksköterskan som gav mig filten kom förbi och med överraskade lekfulla ögon undrade vart tog filten vägen? Jag gav filten till någon annan sa ja. Ska jag hämta en filt? Mmmm sa jag, tack! Jag fick filten, värmde min kropp medan jag hörde kvinnan skrika åt sjuksköterskorna igen:D Men denna gång var det annorlunda, nu skrek hon: När ska jag få den hjälp jag behöver? Va är läkaren?

Det var bra. En sjuksköterska pratade med henne sen blev det tyst. Jag gick till den sjuksköterskan som jag först mötte och frågade henne: Som jag ser det, finns det två nya akutfall, ska jag komma imorgon? - Det är inte så jag prioriterar sa hon, du står på tur. Jag kände mig överraskad, nickade och sa okej, log, tack! Sa ja. Varsågod sa hon och log tillbaka med ett kärleksfullt leende. Jag vill gå hem skrek hon! Släpp mig ut! Nu!!!! och svär lite grann. En sjuksköterska gick till henne för att lugna ner henne. Det blev tyst för en stund tills hon började skrika igen.

Jag vill ut! Släpp mig uuuuut! Jag gick in i rökrummet hon följde efter mig, jag gav henne en tänd cigarett och tände en för mig själv. Jag vill gå uut. Jag vill gå hem! . . . och vad ska du göra hem då? Undrade jag. Vi kom hit för att få den hjälp vi behöver. Sant? Mmm svarade hon men jag vill gå hem och packa mina grejer och kläder. Mmm jag med, sa jag, jag behöver ordna saker och ting, men ett steg i taget. Nu finns vi här för att få hjälp och sen ta det nästa steget. Slappna av sa jag och lutade tillbaka mot väggen, tittade på taket. Hon blev tyst och rökte vidare. Doktorn kom in. Min tur sa jag och vinkade.

Doktorn förstod samhällsproblematiken och föreslog att ta ett steg i taget. Fixa sömnen först. Jag frågade henne om hon tyckte att det var någonting annat med men hon nickandes instämde och sa att det var ren och skär situationsrelaterade ångest. Hon sa: ta hand om dig och la sin hand på min skuldra. Tack sa jag.

Jag gav en cigarett till den kvinnan i rökrummet och sa god natt, hon nickade och sa adjö. Det nya skiftets sjuksköterska öppnade dörren för mig, önskade mig lycka till, ja sa tack och hälsade adjö.

Snart

¤
Jag går nu
dit jag måste
och återvänder
när jag fått ett plåster
(
Vindarna blåser
Slitna skor i lingonträd
Hängivandets väg
~

¤ Jag vill tro . . . ~

Älska kan man alltid göra
även då man inte vet vad
man känner . . .

men om man försiktigt lyssnar
på tystnaden som skapas efteråt
då tankarna man haver nära hjärtat
känns som starkast då kommer man
förstå stundens sanning om

känslornas sanna ursprung och verklighet
Från dit du är kommen skall du återvända
Den Andra Chansens sanna budskap är kärleken

bortom tvivlens rivande smärta

den skapande kärleken, varför efterlämnar jag
vad jag väljer att efterlämna? Varför plockar jag
fram ord, ge dem min fulla uppmärksamhet och
inre styrka?

Jag vill tro . . .



















på vad jag efterlämnar . . .















*play it again*
Fur Elise by Ludwig Van Beethoven
- Tack för musiken Beethoven . . .

Och ett – två- tre *taktpinne*

Små små djärva steg
framåt
Varje försiktigt andetag
tip tap tå
Strömmande vattendrag
Med absolut gehör
ett; två; tre
känner du kalla luftdrag?
En gång till
och ett – två – tre *taktpinne*
Små små djärva steg
framåt
Varje försiktigt andetag
tip tap tå
Strömmande vattendrag
Nu då?

Imorgon *platsen*

Jag har ett rum i min hjärna, ett mörkt rökrum
ser det ut som! Där sitter alla demoner jag har mött
i mitt liv, sitter, röker och dricker och låter som en
nonchalant bisvärm.

Imorgon ska jag öppna dörren - medan den gråa röken
rymmer ut – busvissla och säga till dem: Hey you, oUt!
No more free drinks and cigarettes! Out!

Imorgon ska jag skriva ett brev om dem och sedan bränna
brevet.

That is it!

Grannskapets barn

Jag satt ute i min trädgård, drack kaffe och grannarnas barn spelade fotball, en liten tjej frågade mig då, vad heter din katt? Prince sa jag och log, hon blygsamt vände sig och lekte vidare, jag ropade på henne en gång till och sa: Vilken fin klänning du har! Hon blev så glad och stolt ack vad jag älskar att var omringad av barn. . . jag minns en dag då barnen jagade min katt, lekte.

Jag satt inne och dörren var öppen, de jagade min katt och Prince sprang in och sen Ut igen och in och ut. Kul var det men sen blev jag trött så jag gömde mig bakom fönstret och väntade tills de jagade min katt till dörrtrosklen och då hoppade jag ut och sa: Booo! Ack vad de blev skrämda och sprang iväg och sen kom skrattandes tillbaks.

En annan dag, en citronfjäril flög in i mitt hus genom vardagsrummet och in i köket, där jag var åh vad jag blev glad när jag såg fjärilen och helt plötsligt föll fjärilen ner till golvet, dog aj vad jag blev ledsen . . . jag tog fjärilen i mina händer och gick ut för att hitta en plats att begrava den, barnen var ute och lekte jag kallade dem till mig och bad dem att hjälpa mig begrava fjärilen och då tänkte jag: det är bäst om dem gör det själva och jag gav varsamt fjärilen till flickan och fick henne att lova mig att vara försiktig med fjärilens vingar och hitta den rätta begravnings plats och sedan komma tillbaka och berätta för mig vart dem begravde fjärilen, barnen som en grupp hittade ett ställe i skogen nära en sten och begravde fjärilen, dagens stora projekt! . . . och sedan kom de stolta tillbaka för att berätta vart dem begravt fjärilen . . . fina stunder . . .

Det är så det slutar? Del II

Åren gick och jag skulle träffa min allra första kärlek efter så många år, på vägen dit, i flygplanet, träffade jag två män som är goda vänner, vi hade en givande konversation och bestämde oss för att träffas igen, dricka kaffe och det gjorde vi, jag tog min väninna med mig. Vi hade en bra tid ihop, skrattade och pratade om allt mellan himmel och jord, dagarna gick så fort och jag återvände till Sverige jag kallade en av dem för Adonis, ett spontant smeknamn, vi fortsatte var kontakt och jag upptäckte att han skriver dikter, betagande dikter, en dag emailade han mig, vi kommer träffas igen och då nämnde han att han ville skapa några intima stunder tillsammans med mig och då sa jag till honom att det aldrig skulle funka för att vi är båda stämningsskapare självklart skulle vi skapa paradiska, oförglömliga stunder tillsammans men nej, det är bäst om vi förbli vänner, den odefinierade kärleken mellan oss kan fortsätta finnas men bara så, utan kroppsligt kontakt vad som var överraskande roligt var att efter jag gick anförtrodde han till min väninna att han kände som att jag kunde läsa hans tankar säga vad han ville ha sagt innan han hann formulera sina tankar, jag bara log, av alla i världen borde han förstå varför. Eh, dagarna går och tiden närmar sig, den dagen vi träffas kommer vi ha ett innerligt samtal. En vacker själ . . .

Inspelad idag Del I

Det är så det började . . .

Jag ville va med den som var några steg förre mig, något att
hinna med, det var då jag kunde skratta med mig själv och upptäcka nya saker, skapa nya minnen, lyssna på mig själv, känna mig bekymmersfri eftersom någon annan var ansvarig, skaparen av stundens stämning, verklighet.

Men det var aldrig så . . . eller var det?

Lyssna:

Lämnar ett avtryck

En känslas namnlöshet
Ger mörkret sina färger
Finns för att finnas till

Ett brev från mitt inre

Så många världar har jag sett
blad för blad öppnade sig nya
dimensioner och sedan, när jag
läste bokens sista sida förstod
jag att jag har sett världen genom
skribentens ögon.

Allt kom på plats, likt små pusselbitar
jag var en bokslukare, kunde läsa 400
sidor inom en dag och jag mindes allt
även vad jag inte förstod, lärarna bad
mig att läsa böcker som var lämpliga
för min ålder men jag lyssnade aldrig.

Åren gick och medan jag levde livet,
samtalade med människor, skapade
mina stunder på jorden, tänkte jag efter
och förstod raderna jag inte kunde förstå
från alla dessa böcker som i mitt minne var
nedpräntade.

Ännu idag, läser jag böcker men det bli
svårare och svårare och tar så mycket tid
för att nu måste jag läsa och jämföra, vad
jag tycker, varför författaren tycker som
den tycker, söka vad andra säger om saken
och sedan granska författarens källor, läsa
vad den läste och ge värde till vad författaren
valde att inte ta med i boken.

Vi är olika och tillsammans ger vi intet, helheten
sin mening. Att umgås med människor är berikande
även med dem blinda efterföljarna, man lär sig mycket
och granskar sig själv ännu mer . . .

att leva bekymmersfritt, ja, det är omöjlighetens gåta
att glädjas och njuta av varje skapande stund, det är lyckans hemlighet, även de hemskaste stunder har sin charm, stunderna i sig är meningslösa men hur man reagerar är vad som skapar stundens oförklarliga magi även då man analyserar sönder allt, missar man något och det är vad som driver en fram. Livets mening . . .


Njuta av stunden som det kommer
Va det förlossande skrattet
När du inser att du är
Okunskapens barn och
Härskaren av din inre värld
Då kommer du ha historier
att berätta och enas i stundens
gemenskap.

Lyssnade ögon, dem ger mig styrka
att orka gå vidare . . . .

Nattens ro – tankarna vandrar

Stjärnor på himlen tindrar och månen lyser klart, vem vill ta sig till Venus för att förstå kärlekens hemlighet? Det finns en planet, som står närmast solen, halv kall och halv varm men vem kan förstå att de som har lyckats närma sig hjärtats sol blir så, det bara är så. . . . eller likt en ismeteorit, i sin okunskap lyckas bli berörd av värmestrålar, smälta och dö, låta sina tårar rinna innan den kraschar och förstör planeten som bara fanns för att finnas dit den trivdes bäst och på vägen stod? Möjligheternas universum och livet ett virus som blint lever på andras bekostnad och söker sig vidare till vänliga platser tills dem dör ut och nästa himlakropp – framtida lik står på tur . . . Mars har en historia att förtälja . . . och hjärnan . . . hela tiden skapar nya tankebanor med "okänd" destination – utanför universums begränsande och förutsägbara gränser – där finns tystnaden – den riktiga . . . om universumet är likt hjärnan vad kommer hända när den börja tänka bakåt i tiden? En del av helheten, allt är en del av helheten . . .

Pax absurdia

Vem visste vad de märkta sedlarna egentligen betydde? Svarta hjärtan – quid pro quo min vän. Du lurar dig själv, det vet du nog men ta emot priset, det fastslagna priset. Du jobbar så hårt och får vad du inte förtjänar, men ändå min vän ryck upp dig och ge mig ditt leende. Då kan jag dra, det är min belöning. Att se ett leende – oavsett vad det betyder – ett leende, det i sig betyder att du kommer leva längre än du tror dig orka - orka leva med dig själv -. Hasta la vista~

När jag vet vet jag. När jag undrar försöker jag förstå.

Jag vaknade tidigt idag men inte kunde gå up, utan att veta varför, jag gav min hjärna lite mer tid, för att hinna bearbeta problemet, ge mig lösningen, jag var halvvaken och efter några timmar min hjärna gav mig lösningen. Jag kallade mig själv med mitt gamla namn och sa gå up. Jag gick up för att jag fick den energi jag behövde. Att ta ett helt nytt namn och efternamn har påverkat mig mer än jag trodde. Jag ska söka vidare för att se vad andra säger om saken och sedan vidta åtgärder. Jag måste lösa det här problemet. Så är det bara.

Outside your window part II

A place to call home . . . how many would really understand what these words mean to me? Probably few, I could have this conversation with a stranger in the jazz bar, over a drink or with a familiar face – meaning the waiter or the owner of the jazz bar. But really, honestly, why should I talk to someone else? What good would it do? It is just facts, the simple facts of life, mmm cars are passing and I can smell the fumes, the fragrance of the city.

Well, a place to call home. Heh, there is no place like home they say and that is so true. Few years ago, if someone asked me, yes, I would say that I was on my way home. But what does the word home meant to me? Well, home equals with Inside The Mouth Of Hell, oh yes that is an accurate description. But my house means. Today. Means the absence of Sound. The absence of another human will. Tranquility. What else do I need? Peace. A place to call home, my house, my shelter, the place where my soul can rest. I am getting use to that, it feels good.

Somewhere outside your window

Someone is playing Soul Finger, live . . . it’s been so long but still the music touches softly the chords of the heart. Outside a jazz bar the wind whispers secrets to the trees and birds keep chirping, just before the church bell rings; it’s past ten now and the birds are resting. Ten o’clock outside a jazz bar the street lights light up the pavement and the door knob is filled with fingerprints and moisturizing hand lotion . . . glass bottles land in the recycling bin, the waiter opens the squeaky back door, I better move on. My shadow and I, we have a home, a place to call home . . . good night birds