Det suger att leva i stunden – Mareld -

- Va tyst för en stund innan jag vänder
mig bort! –

. . . varför känner du inte igen mig ?

Om nätterna den sprakande stjärnhimlen speglar sig
i vattnet och ibland då jag öppnar min famn ser jag
hoppkräftor som får havet att glöda om natten

Fängslande stumma intentioner väcker
huden till liv medan tidens vassa klor
lämnar sina blodiga spår.

. . . du känner inte igen mig . . .

Kärlekskartan! Beskåda kärlekskartan
och innan jag vaknar mig själv med ett ryck
ska jag viska ditt namn:

- Är du där?

Jag var aldrig här. Är du där? Frågar jag en
gång till. Inget svar. Men jag fanns alltid inom
dig där inne men du gick vilse medan du följde
mina ärrs landskap och återupplevde dina dåtida
minnen.

Mina ärr som når djupare än du kan förstå och på min
yta dina minnen fick dig att se den bekanta elden.

Hallucinerade du medan du dök djupt in mig?
Du slutade lyssna på mig och jag blev tyst och
betraktade dig. Du var vacker, vad du än gjorde. I din
kamp med mina och dina naturelement och konstgjorda
tankeprodukter. Det är därför vi kallas mänskligheten.
Nåväl

Du är fortfarande vacker och nu finns jag här. Jag är
avståndet mellan dig och mig. Ingenting annat

. . . men du känner inte igen mig längre . . .

Om nätterna den sprakande stjärnhimlen speglar sig
i vattnet och ibland sträcker jag ut min hand

. . . men du känner inte igen mig längre . . .