Nu finns vi i varandras hjärta som förr och jakten har börjat men jag ska inte ens säga ”happy hunting”för att vi båda vet hur jakten ska sluta. Jag tror att jag kan älska honom, känna den sanna kärleken, för att jag inte har några som helst förväntningar.
Att få dagligen bli uppmärksammad, medveten om hans närvaro och dagliga sinnestillstånd räcker för mig. Han ska ”stoppa mig i frysen”tills jag väljer att komma ut och vara nära honom och sen ska livet fortsätta som ovan.
Men det spelar ingen roll, jag är ifred med mig själv. Det är som det är och om någonting förändras, nåja jag har lärt mig att ta allt som det kommer genom att leva i stunden, förvänta ingenting och förvänta allting, ett tveeggat sinnestillstånd men jag är van.
Jag minns då jag pratade men en psykolog och vi båda kom fram till samma slutsats. Mitt liv och mitt sätt att agera har hjälpt mig att utveckla, skärpa mina kreativa förmågor.
Genom den ständiga improvisationen min La Divina Kommedia fortsätter och den fria viljan förstärks. . . om ett år blir jag trettio år gammal . . . jag har skapat en saga i min hjärna, om skorpionen och fisken. Sagan är nästan klar men eftersom jag inte kunde bestämma mig i vilket språk jag skulle skriva sagan har jag använt bildspråket istället, men jag vill inte skriva ner sagan. När tiden är kommen ska jag skriva ner sagan. Tidsbristens känsla fördunklar ens svältande förstånd och beslutförmågan. Jag har tid. Tiden är min vän och jag lever i tidens famn tills vidare.
” Jag stod i mitten av min levnads bana
då i en nermörk skog jag mig befann,
där ej mer väg och stig jag kunde ana.
Ej vet jag längre hur jag skildra kan
en skog så full av grymheten och nöden;
vid minnet än mig skräcken slår i bann.
Den ödslig var som tomheten, som döden -
men skall jag säga er hur tröst jag fann,
så må jag måla färdens alla öden.
Ur Divina Commedia, Första sången, vers 1-9
övers. Åke Ohlmarks”
No comments:
Post a Comment