Aural copyright❀

. . . before I fall asleep


I yearn to explore my inner darkness
with lust and feel your breath close
to my skin

your fingers warmth

A shiver

I mourn the absence of your touch
I long to be touched by a whisper

from your lips!

What a vicious circle . . .

I need not!
I yearn not!
I long not!
I mourn not . . .

Nothing nothing nothing
A point of reference has
my emptiness become A
upside down question mark

Because there are no questions
anymore Only answers . . .

¿

No need to argue

A notorious opportunist doesn't know the smell of the game of invisible first impressions like hungry hyenas they seek to quench their never ending hunger with meat crumbs while the cage door closes behind them . . . and they are still, unaware And eagerly, with their bone-crushing teeth bite each other’s tail in order to avoid competition . . .

During Earth Hour 2010* . . . to you*

It is the lights of the city
Those guiding lights that
lured me to stop counting

my steps forget my breaths
It is the lights in the heart of the city
that silently lured me to forget the
beauty of the glittering stars why did I
forgot the art of counting the stars?

Dead stars . . . but nevertheless Inside my house
my will is trapped inside the gloom of the artificial
light while the flickering blue window lamp distracts
me now and then and sometimes the sight of the moon
outside my window
captures my attention

for a second or two.

Inside the lights of the city human wills are trapped still chasing the dream that is already – real - inside the darkness of their longing soul Did they also forget how to count the dead stars Alas they want to become stars be remembered . . . it is Earth Hour 2010 and the voice of the people silently makes history, I was there as well writing those words to you
under the flickering flame

I didn’t go out, I didn’t count the stars but I heard the raindrops song and forgot my worries start believing in a better future felt connected with the rest of the world while I was offline . . .

27 March Earth Hour 2010

The Secret of Heated oxygen*between life and death*

Take a deep deep breath and when you start feeling dizzy you will experience a heavenly feeling in that instant you have to breath in again:).!*

Is och eld

Nu finns vi i varandras hjärta som förr och jakten har börjat men jag ska inte ens säga ”happy hunting”för att vi båda vet hur jakten ska sluta. Jag tror att jag kan älska honom, känna den sanna kärleken, för att jag inte har några som helst förväntningar.

Att få dagligen bli uppmärksammad, medveten om hans närvaro och dagliga sinnestillstånd räcker för mig. Han ska ”stoppa mig i frysen”tills jag väljer att komma ut och vara nära honom och sen ska livet fortsätta som ovan.

Men det spelar ingen roll, jag är ifred med mig själv. Det är som det är och om någonting förändras, nåja jag har lärt mig att ta allt som det kommer genom att leva i stunden, förvänta ingenting och förvänta allting, ett tveeggat sinnestillstånd men jag är van.

Jag minns då jag pratade men en psykolog och vi båda kom fram till samma slutsats. Mitt liv och mitt sätt att agera har hjälpt mig att utveckla, skärpa mina kreativa förmågor.

Genom den ständiga improvisationen min La Divina Kommedia fortsätter och den fria viljan förstärks. . . om ett år blir jag trettio år gammal . . . jag har skapat en saga i min hjärna, om skorpionen och fisken. Sagan är nästan klar men eftersom jag inte kunde bestämma mig i vilket språk jag skulle skriva sagan har jag använt bildspråket istället, men jag vill inte skriva ner sagan. När tiden är kommen ska jag skriva ner sagan. Tidsbristens känsla fördunklar ens svältande förstånd och beslutförmågan. Jag har tid. Tiden är min vän och jag lever i tidens famn tills vidare.

” Jag stod i mitten av min levnads bana
då i en nermörk skog jag mig befann,
där ej mer väg och stig jag kunde ana.

Ej vet jag längre hur jag skildra kan
en skog så full av grymheten och nöden;
vid minnet än mig skräcken slår i bann.

Den ödslig var som tomheten, som döden -
men skall jag säga er hur tröst jag fann,
så må jag måla färdens alla öden.


Ur Divina Commedia, Första sången, vers 1-9
övers. Åke Ohlmarks”

Sömnlöshetens tystnad

♥
`•.¸
♥`•.¸ )
¸.•)´...
.•´ ♥
♥`*.*´¨)
¸.•´¸.•*´¨) ¸.•*¨)
(¸.•´ (¸.•` * *» ♥.•°

Du är inte mitt liv men en del av mitt hjärta.

Jag kan älska honom som jag vill och kan och han kan känna min kärlek, på riktigt. Jag behöver inte bevis på hans kärlek det räcker med att få känna att han är i kontakt med och talar från sin innersta själ och dess smäktande djup. Det är världens bästa gåva. Han sa att han inte kunde kasta mig ut från sitt hjärta och inte ville det heller. Han var ärlig. Snart blir det tolv igen . . . och trots att jag inte vet varför kan jag förstå hans smärta utan att han berättar något . . . det är en del av den oförklarliga magin mellan oss två . . . det är som det är . . . haha ja just det, det glömde jag hihi. Så, vi kommunicerade; efter nästan tre månader och i början kallade han mig för lilla flicka och sen blev jag en flicka och sen tilltalade han mig med mitt namn och inatt blev jag en ängel helt plötsligt. Det är vad jag kallar för rapid promotion och sen kan man dra en rövarhistoria . . .

Det suger att leva i stunden – Mareld -

- Va tyst för en stund innan jag vänder
mig bort! –

. . . varför känner du inte igen mig ?

Om nätterna den sprakande stjärnhimlen speglar sig
i vattnet och ibland då jag öppnar min famn ser jag
hoppkräftor som får havet att glöda om natten

Fängslande stumma intentioner väcker
huden till liv medan tidens vassa klor
lämnar sina blodiga spår.

. . . du känner inte igen mig . . .

Kärlekskartan! Beskåda kärlekskartan
och innan jag vaknar mig själv med ett ryck
ska jag viska ditt namn:

- Är du där?

Jag var aldrig här. Är du där? Frågar jag en
gång till. Inget svar. Men jag fanns alltid inom
dig där inne men du gick vilse medan du följde
mina ärrs landskap och återupplevde dina dåtida
minnen.

Mina ärr som når djupare än du kan förstå och på min
yta dina minnen fick dig att se den bekanta elden.

Hallucinerade du medan du dök djupt in mig?
Du slutade lyssna på mig och jag blev tyst och
betraktade dig. Du var vacker, vad du än gjorde. I din
kamp med mina och dina naturelement och konstgjorda
tankeprodukter. Det är därför vi kallas mänskligheten.
Nåväl

Du är fortfarande vacker och nu finns jag här. Jag är
avståndet mellan dig och mig. Ingenting annat

. . . men du känner inte igen mig längre . . .

Om nätterna den sprakande stjärnhimlen speglar sig
i vattnet och ibland sträcker jag ut min hand

. . . men du känner inte igen mig längre . . .

Vill du se dig själv genom mina ögon?

Utdrag ur Dagboksanteckningen:
http://nightsoulwoman.blogspot.com/2010/02/babels-torn-overgavs-men-aldrig-foll.html
En annan dag . . . hm några dagar i ett annat, tillfälligt sällskap japp dessa dagar väckte frågor och svar men jag fick svaret till slut, vad jag ville få svar på. Det var såhär allt började: *fortsättning följer*

PS. Men jag ska börja från slutet. Han ville gå tidigare än förväntat och behövde övertyga en tjej, jag satt bredvid och lyssnade medan hon försökte klura ut om han talade sanningen, jag vände bort min blick och lyssnade och samtidigt som hon sa: Du ljuger utropade jag småroat och en aning nedlåtande: Faan du kan inte ljuga :DDD haha jag ska skriva vidare om det här för att det är mycket mer än så.DS


(fortsättning från Babels torn övergavs men aldrig föll ner)

Om en timme blir det tolv och jag kom ihåg denna unga sympatiska, karismatiska person, i det tillfälliga sällskapet. Mannen som inte visste hur man ljög och var belastad och nedtystat av skuldkänslor, andras förväntningar. Den unga mannen som började inse och känna att livets svåra problem handlade mer än då han kände sig splittrad mellan två val(att spela innebandy eller fotboll). Han levde ett skyddat liv. Men när jag frågade honom om han levde ett skyddat liv sa han nej men efteråt, förstod han, insåg han. Samtidigt som han inte hade förstått sin natur, förmodligen sitt genetiska arv och därför skämdes han för sina instinktiva reaktioner. Jag minns att sista gången vi pratade nämnde han skadeglädjen och jag frågade honom varför han känner sig hjälplös. Han blev överraskad och tyst då* kronologisk korrekt fortsättning följer*

. . . fördriver tiden

The hidden eternity of the nonexistent conqueror

As the trembling of the leaf my soul silently falls into the dark void within me; Remember not, I say to myself as the sound dissolves:

"I ‘ve been kissing poisonous lips I ‘ve been seeking for a shelter, a resting place where the howling winds that rest upon my shoulders will transform into a light welcoming breeze on my cheek Oh and then oh then I could close my eyes and forget the sparkling black diamond hearts that I tenderly held in the palm of my hands Forget the sparkling black diamond hearts that once upon a time pulsated in my hands, forget, forget, forget . . .

Alas what a remark and now what? . . . I seek no savior! I seek no glory! I have no enemies I never leave enemies behind . . . I urge for the sweetness of the clueless nothingness that never left my poisoned blue/purple lips but yet again my eyes remain wide open and I am not dead. Frame by frame time silently passes by and my frozen eyes can mirror thousands and thousands versions of You and the warmth of your discrete flair is just another uncollected forgotten fallen blood drop from my lips. Frame by frame I create what my reality becomes. What have I forgotten? Why are you still here?"

In i mitt hjärta

Känner mig obekväm i mina ’egna kläder’ . . .

Det är hemskt. Så hemskt så. Jag kan inte tolerera mig själv och därför tiger jag ihjäl mig och försöker släcka den eviga livsgnistan inom mig . . . och hur funkar det då?!

Syntetisk lycka. Hela jag är skapad av syntetisk lycka för att jag har skapat mig själv och därför, just nu, vill jag inte ha något med mig själv att göra och även om vad jag beskriver just nu är hemskt och framkallar så mycket ångest så kan jag inte låta bli med att skratta ihjäl mig och känna idiotins euforiska avspända lycka – testa du också!

. . . och jag skrattar just nu medan vad jag framkallar och skriver ner . . . denna misär som kan kallas för min obefintliga oproduktiva tid, här på jorden medan jag försvagar och sakta dödar mina hjärnceller – jag måste börja använda min hjärna. Näpp jag har ingen lust för det just nu och . .. Äh! Så:

Jag vill inte prata, jag vill inte höra min röst, jag vill inte sjunga nån jäkla låt! Jag vill inte känna denna berusande eufori då jag sjunger mina favoriter. Jag vill inte träna, använda mina muskler för att själva muskelrörelsen är ett ekstatiskt firande av själva livet i nuets trygga famn!

Jag vill inte interagera med någon för att risken är att vi kommer ha kul och vi kommer skratta tillsammans och till slut ha ett givande samtal! Uuuf! Jag minns då jag pratade med någon och beskrev gårdagens samtal med en annan medmänniska som kallprat. - Kallprat för mig, kallprat med en släng av bitande samhällskritik, han skrattade så mycket så, han tyckte att jag var så rolig och insiktsfull pffft . . . sedan gick jag vidare med min dag och jag skulle inte stanna och prata med honom men han mådde inte så bra och kände sig ensam men jag gick vidare efter en timme eller två.

Efter en vecka eller två en tjej som gick förbi mig, kom ihåg mig och hon sa: Jag kommer ihåg dig och då tänkte jag: Vad bra, åtminstone en av oss kommer ihåg mig. Nåja vi småpratade och jag gick vidare. Sedan, medan jag simmade i bassängen en

annan ung kvinna närmade mig och sa: va vacker du är. Jag tackade samt tänkte: om du vill att jag ska säga samma sak, att du också är vacker och det är du men nä tack det ska jag inte göra och falla i denna hemska tankefälla och jag sa bara hjärtligt tack. Hon ville prata om vädret, vi pratade om vädret och sedan simmade jag vidare. Pffft . . . Jag måste skärpa mig för att vad jag gör får min kropp att uppleva dödsångest . . . sr dt ut som Men hej. Jag skriver om vad som är jag just nu och inte i evigheternas evighet. Jag kommer ta mig ur det här. Jag är en jäkla optimist också :DDD

Capturing The Void Projection

Knowledge, learning and routines.
What you are Wh0 you are and What you can be
shall I listen to the gentle whispers in the wind?

Whispers in the wind . . . it is the breath of the leaves
held by intertwined trees and so many oh so many
sleeping flower seeds and the giggly running waters,
come on now

Catch your breath and reflect back
the vOid, I ‘ve been watching, observing the
midnight sky and it dawned upon me while I slowly
moved my fingertips lightly over the gold velour
curtains

the Void outside my window, it doesn’t feel so
big but instead it becomes the confining room
the asphyxiating sorcery as some call it

until I hear my next heartbeat and I return
again, back to myself. If I could paint the vOid
for you . . . but it doesn’t matter, just let it be.

Roll up your sleeves

It's easier to keep something clean than to keep cleaning something dirty.

Per definition . . .

Jag tar den här kroppen från och i olika platser, skapar ljud, som om jag var en livslevande varelse. Jag öppnar och stänger dörrar, släcker ljus och tänder, jag tar av och på skorna. Jag knyter band och löser upp knutar. Jag börjar och avslutar konversationer utan att undra om meningen med . . .men det känns bra, att se och känna hur andra bryr sig och strävar efter (?) . . . jag tar aldrig mina ärr med mig men jag är deras förvaltare . . . alla platser är saksamma och tidens framåtrörelse är berättarkonstens hemlighet ∞